Scandinavian Country Fair a k a Furuviksfestivalen

Har sett programmet och vid en hastig anblick ser det riktigt bra ut. Klicka så får ni se:

Hejsan Countryvänner!
Då har vi laddat inför årets countryfestival och aldrig någonsin har väl programmet sett bättre ut än det gör i år! Här är alla medverkande:
NÖJESSCENEN (Stora Scen):
KONFERENCIER: MATS RÅDBERG
TORSDAG 9 AUGUSTI

20:00 ROBYN YOUNG (USA)
www.robyn-young.com

21:15 SOUTH MOUNTAIN (CANADA)
http://www3.sympatico.ca/spiticco/home
22:30 HEATHER MYLES (USA)
www.heathermyles.com
FREDAG 10 AUGUSTI

20:00 EVA EASTWOOD (SVERIGE)
www.evaeastwood.se
21:15 TRENNA BARNES (USA)

www.trennabarnes.com
22:30 LARZ-KRISTERZ (SVERIGE)
http://larzkristerz.com
LÖRDAG 11 AUGUSTI

20:00 MATS RÅDBERG & RANKARNA (SVERIGE)
www.rankarna.se
21:15 MOE BANDY & THE AMERICANA BAND (USA)
www.moebandy.com
23:00 THE MAVERICKS (USA)
www.mavericksmusic.com
www.raulmalo.com

Men kan någon förklara för mig vad Larz-Kristerz har på en countryfestival på huvudscenen att göra? Hallå, det finns fina svenska band som också drar folk som inte ens är med på den här festivalen.
Tummen upp dock för att några band som förtjänar att märkas är med på lilla scenen.

Kathy Mattea "Eighteen Wheels And A Dozen"

Jag gräver djupt i skattkistan efter denna hyllning för de som arbetar inom transportnäringen och de som väntar därhemma.

Gretchen Peters “Independence Day”

“You’re a poet” sa hennes käre vän Harlan Howard till henne när hon bekymrade sig över om hon var tillräckligt mycket country. Jag håller med.

Suzy Bogguss “Froggy Went-A-Courtin”

 

I förrgår en skådespelerska med en kort karriär som sångerska. Idag en f d fotomodell som lyckats bra som singer/songwriter. Dock inte med någon av sina egna låtar.

Allt behöver inte vara allvar hela tiden och inte minst min grodälskande särbo gillar den här.

Sissy Spacek – countrysångerskan

 

Några år efter rollen som Loretta Lynn i filmen “Coal Miners Daughter” gjorde Sissy Spacek en riktigt bra countryplatta med Rodney Crowell som producent. Klippet är dock från en upplaga av “Midnight Special” inspelat en tid efter filmens premiär.

Sissy lever ut lite mer än vad heltidssångerskor brukar, fraseringen är utmärkt liksom personkemin med Levon Helm. Det här klippet tål flera repriser.

Willie Nelson “Heroes”

Likaväl som jag alltid har beundrat Willie Nelson som poet och som låtskrivare har jag också haft en sval inställning till honom som artist. Hans gammelmansknarriga röst har aldrig tilltalat mig och anser att hans abnorma produktivitet alltför ofta gott ut över kvaliteten. Och inte har det blivit bättre av mängden temaalbum.

”Heroes” är däremot ett vanligt album, ett väldigt bra sådant som genomsyras av kärlek till musiken och de medverkande; Sonen Lukas, Snoop Dog, Sheryl Crow, men även countryartister som Jamey Johnson, Ray Price och Billy Joe Shaver.

Willie Nelson är en mångsidig artist som inte vet några gränser, men på den här plattan finns det flera fina bevis att det är som countryartist han har sina främsta förtjänster. När han återupplivar klassisk honky tonk tillsammans med Ray Price i ”Cold War With You” eller Western Swing tillsammans med sonen Likas i ”Home In San Antone” är det som att vara förflyttad sextio år tillbaks i tiden. Ett hedersomnämnande också för de episka värdena i ”A Horse Called Music” (med Merle Haggard) och ”Hero” (med Billy Joe Shaver och Jamey Johnson).

En nästan omvänd skribent ber härmed att få avsluta med att önska flera skivor av det här slaget.

Mart Stuart “Nashville, Volume 1: Tear The Woodpile Down”

Jag skulle tro att Marty Stuart har gjort årets bästa countryalbum. I alla fall har det gett min tro på musiken i allmänhet och country i synnerhet en ny knuff i rätt riktning. Marty, som i skarven styrde mig varsamt sin egen riktning. Alltid 100% country, men med en rockig attityd.

I den utmärkta självbiografin i häftet som följer med skivan hävdar Marty at det mest revolutionerande man kan göra i Nashville idag är att spela country. Det må var hur som helst med det, men att på hans vis protestera mot musikens förflackning genom att ta den tillbaks till urkällorna är bra mycket mera trovärdigt än att göra den “alternativ” och ta ut avståndet åt ett annat håll.

Tio alldeles lysande countrylåtar efter varandra ruskar om rejält och gör mig glad på samma gång. Ty här finns ingen självömkan, bara lyrik av toppklass och hans mest inbjudande melodier på tjugo år. Jag längtar redan efter #2 i serien.

För femtioelfte gången – “Promised Land” …

… denna gång med Paul Ansell:

Tackar vännen I för tipset om denne begåvade engelsman.

Perfect Country Collection

Om samlingar med blandade artister tycker jag vanligtvis inte. Nedsolkade med maskeradkåbåjsar, fejkade solnedgångar och ett tveksamt urval av låtar och artister som de brukar vara.

“Perfect Country Collection” är långt ifrån perfekt, men genom att den innehåller inte mindre än tjugosex kompletta album med artister som satt avtryck i countryhistorien, låt vara från en och samma källa, är den ändå en bra introduktion för inte redan invigda.

Cookies n Beans “Go Tell The World”

Cookies n Beans gillar inte att genrebestämmas. Jag kallar dem country och det står jag för – men då menar jag country som den mångfacetterade genre den är ute i stora världen.

Tjejerna vet vad de gör och de gör det bra. De greppat country och bluegrass från nu och då och har haft vett att föra ut musiken på en dammig landsväg på väg mot ett okänt mål. En konst som mycket få svenska artister behärskar.

Det här är musik som det kräver en del att lyssna på, men som också ger mycket tillbaks. Lyriken sitter där, men kanske man kunde önska sig ett mer varierat musikaliskt uttryck.

Så till sist de obligatoriska jämförelserna. Stämsången kan kanske liknas vid hur Linda Ronstadt och Emmylou Harris lät på “Western Wall”, men viktigast av allt är Charlotte Centerwall har lånat Patty Loveless blödande hjärta.