2012 – ett ödesår?


Det känns som om 2012 kan bli ett ödesår för musikindustrin i Sverige. Skivförsäljningen är vikande och det finns allt färre tillfällen för att artister att möta sin publik och dessutom få anständigt betalt.

Det första problemet kan få intressanta konsekvenser. Har ni till exempel reflekterat över att det är realistiskt att kuppa mot försäljningslistan? Eller, ännu värre, att artister som inte är säkra kort får allt svårare att få ett skivkontrakt?

Det andra problemet består av flera delar och den mest uppenbara kan man lösa genom att artister som har lämnat nybörjarstadiet blir restriktiva med att spela på dörren. Den andra är att nej till amatörtävlingar som fyller arrangörernas plånböcker utan att ge något tillbaks. Sen kan man inte komma ifrån att detta problem ligger i konsumenternas händer. För finns det ärligt talat någon annan publik än de som lyssnar på hårdrock som är beredda att betala det som kvalitet kostar?

Och vad har detta med countrymusiken att göra? En hel del, och det mesta har jag behandlat tidigare, men somligt förtjänar att nämnas igen. Det första är att det är dags att inse att det inte finns någon countrybransch i Sverige. Musikindustrin i Sverige är så liten totalt sett att det är få genrer som kan prata om en egen bransch, och country är inte en av dem. Därmed inte sagt att det finns aktörer som gör ett jättefint arbete som en del av hela musikindustrin.

Till sist – vad tror ni att det kommer sig att artister som gör habil country aldrig ens tar ordet i sin mun, eller sådana som efter att ha tagit ytterligare ett steg mot genrens kärna väljer att skippa c-ordet i sin marknadsföring helt enkelt för att de förlorar jobb och skivförsäljning på det? Imageproblemet har inte blivit bättre sen jag senast berörde det.

10 kommentarer to “2012 – ett ödesår?”

  1. Jonas…
    Du talar som en profet. Eller bättre uttryckt. Precis så som du beskriver läget ter sig ”verkligheten” ut. Efter att ha jobbat som musikant (i olika genrer) under mer än fyrtio år så verkar det (åtminstone i den södra delen av landet) som om livemusiken aldrig någonsin tidigare befunnit sig i en sådan kris som nu. Folk köper inte längre cd-skivor (om man bortser från topplistan som finns representerad på typ Statoil), och det är oerhört svårt för arrangörerna att få folk att vilja betala minsta lilla entréavgift om det inte är de allra mest publikdragande namnen som finns på scenen. Om ens då! En ”stor stark” får gärna kosta både 50 och 60 kronor, men ”entré/musikavgift” näh det vill man inte betala. Jag och mina ”gubbar” kämpar vidare för vi älskar att spela, men visst undrar man vart vi är på väg!

  2. Klarsynt som alltid!
    Men förändring är inte alltid nåt negativt. Kanske måste det gamla bort helt innan vi kan skapa nåt nytt.
    När konsumenterna tröttnar på YouTube och verkligen vill se artister live igen, så ger vi det dom vill ha. Det är ändå vad det handlar om i slutändan: att ge publiken det dom vill ha, inte att tvinga på dom det vi, eller skivbolagen, eller radio/TV vill ge dom.

  3. När konsumenterna tröttnar…????
    Vem tröttnar på att få musiken gratis. Om musiken är gratis så räcker ju pengarna till desto fler öl (eller annat därmed jämförligt). Och när YouTubes saga är alla, då blir (och är) den sedan länge ersatt med något annat som gör det ännu intressantare att slippa betala för livemusik. Och jodå. Jag tror att det finns massor av publik som vill se artister/band ”live”. Frågan är bara hur det ska gå till att få ekonomi i att vara musikant och arrangör. För i slutänden handlar det ju om att folk (i det här fallet) musikanter ska kunna få ”anständigt” betalt för underhållningen. Och hur går det till att ge publiken det dom vlll ha om man inte träffar dem på livegigen?? Berätta gärna hur den ekvationen låter sig göras rent praktiskt: Alltså, ge publiken vad den vill ha görs på följande sätt…(plats för kommentar). Jag tror inte att varken skivbolag, radio eller TV kan ”tvinga” någon att tycka om något, men om det bara spelas en viss sorts musik i radio i det här landet 365 dygn om året så undrar jag (och många med mig) hur t.ex. det som brukar kallas roots-musik ska kunna överleva eller få en större publik. Så berätta nu för mig hur det ska gå till att få publiken (och därmed också arrangörerna) att beta för både liveband och musik (live eller på ”skiva”). Det vill vi alla veta!!

  4. Alltså, ge publiken vad den vill ha görs på följande sätt: Spela för dom och fråga vad dom tycker, fortsätt med det dom gillar.
    Att få publiken att betala, vet jag inget om. När det är det blir min drivkraft, så lovar jag att sluta spela.

  5. Woow…
    A true musican! Sådana som du är drömmen för varje arrangör. Jag förstår av ditt resonemang att pengar är ”fel” drivkraft. Man ska bara vara glad (och kanske också tacksam) över att få lov att spela. Kanon när man är 15 år. Betydligt svårare när man blir äldre. Med ditt resonemang så skulle musiker i så fall vara snudd på den enda yrkeskår som jobbar gratis. Receptet – spela för dom och fråga sen vad dom tycker (…?!) känns inte sådär riktigt orienterat i den världsberömda verkligheten. Vänta tills du gjort sisådär femtusen live-gig (utan betalning, och kom sen med en ”riktig lösning”.

  6. Jag tar till mig det du skriver och lovar att återkomma när jag blir lite äldre.
    Jag önskar dig all lycka och hoppas att du kan fortsätta att göra det du älskar.

  7. T…
    Gör gärna det. Vi kan kanske lira några låtar ihop (också). Vore kul!!

  8. Ulf och Mr T !
    Det är inte bara ni musiker som jobbar gratis eller med liten ersättning. Jag har under mina år försökt att sälja cd skivor utan framgång. Det hat slutat med att jag betalt för dem själv och sedan kastat runt dem till folk som då ville ha. Countrymusik gick definitivt INTE att sälja till countrypubliken. Så den biten är lönlöst att hålla på med.

    Jag har försökt få ekonomi i min verksamhet med t.ex. nyhetsbrevet. Precis som när ni repar, jobbar jag på att få in nyheter. Att detta har tagit all min tid är det nog inte många som vet. Inte heller att jag sitter och svarar på 100 tals email varje vecka om allsköns frågor, så som billiga artister, har du en lista på arrangörer, lämpliga spelställen eller tips på det eller det.. Min email bank har tagit 6 år att bygga upp. INGEN har frågat om jag ville ha en ersättning, ingen vill betala när jag ber om en liten ersättning.

    Samma arrangörer som inte vill betala er vill inte heller betala för reklam i de kanaler som når rätt publik. Frågan är kanske lite känslig.. men är de svenska country artisterna så bra att folk vill betala för att se 15 av er på en festival?
    Om Brad Paisley inte drar mer är 5000 i Sverige.. Alan Jackson 7000. Hur många vill se er då? Och betala för det?
    Frågan kanske skulle ställas till t.ex. festivalpubliken, som är på plats år efter år, men ofta inte ser mer än huvudakten, som sitter i öltältet eller i husvagnen och dricker istället för att se er.

    Jag har genom åren haft insyn i alla led, jag är född ur festivalpublikens fylla, har provat sälja skivor, jag har provat med promotion konserter, jag har också jobbat på festivaler, jag har försökt stötta band på olika sätt… Vad händer?
    Inte ett skit!

    Vad jag ville med detta vet jag inte, men Jonas har redan sagt det. Det finns ingen country musik industri i Sverige. Vill du tjäna pengar, så sälj din själ och gör musik som P4 och Rix FM spelar.. För inom countrymusiken i Sverige finns inget att hämta!

  9. Per…det er ikke noe særlig enklere i Norge heller – selv om countrymusikken kanskje(?) er litt mer populær her en i Sverige..jeg føler med deg, og er helt enig i det du skriver her…det er jo derfor jeg også har valgt å satse nordisk med Country4you.Com

  10. Det är helt rätt Roy! Det är till Norden vi ska vända oss och sprida musiken.

%d bloggare gillar detta: