2012 – ett ödesår?

Det känns som om 2012 kan bli ett ödesår för musikindustrin i Sverige. Skivförsäljningen är vikande och det finns allt färre tillfällen för att artister att möta sin publik och dessutom få anständigt betalt.

Det första problemet kan få intressanta konsekvenser. Har ni till exempel reflekterat över att det är realistiskt att kuppa mot försäljningslistan? Eller, ännu värre, att artister som inte är säkra kort får allt svårare att få ett skivkontrakt?

Det andra problemet består av flera delar och den mest uppenbara kan man lösa genom att artister som har lämnat nybörjarstadiet blir restriktiva med att spela på dörren. Den andra är att nej till amatörtävlingar som fyller arrangörernas plånböcker utan att ge något tillbaks. Sen kan man inte komma ifrån att detta problem ligger i konsumenternas händer. För finns det ärligt talat någon annan publik än de som lyssnar på hårdrock som är beredda att betala det som kvalitet kostar?

Och vad har detta med countrymusiken att göra? En hel del, och det mesta har jag behandlat tidigare, men somligt förtjänar att nämnas igen. Det första är att det är dags att inse att det inte finns någon countrybransch i Sverige. Musikindustrin i Sverige är så liten totalt sett att det är få genrer som kan prata om en egen bransch, och country är inte en av dem. Därmed inte sagt att det finns aktörer som gör ett jättefint arbete som en del av hela musikindustrin.

Till sist – vad tror ni att det kommer sig att artister som gör habil country aldrig ens tar ordet i sin mun, eller sådana som efter att ha tagit ytterligare ett steg mot genrens kärna väljer att skippa c-ordet i sin marknadsföring helt enkelt för att de förlorar jobb och skivförsäljning på det? Imageproblemet har inte blivit bättre sen jag senast berörde det.