Och nu blir det reklamfilm …

Alltid lika kreativa gruppen Trailer Park Idlers har skickat följande video:

Från ”The Rumble And The Roar”. Köp plattan! Nej, förresten: Köpa alla plattor med hårt arbetande svenska countryartister.

Steven David Austin ”A Bakersfield Dozen”

Bra country kan låta på många olika sätt och det här är ett av de som jag tycker bäst om – traditionell västkustcountry av det slag som skapades av artister som Merle Haggard och Buck Owens, och som kom att förvaltas av Dwight Yoakam med flera.

Stephen David Austin kanske inte är världens bäste sångare, det är han den förste att erkänna. Men låtarna biter sig fast som få, lyriken är precis och trovärdig och melodierna sitter efter en genomlösning. Produktionen är äkta Bakersfield Sound modell 50/60-tal, fast filtrerat genom ett par upplagor av ”A Town South Of Bakersfield”, de samlingar med kultstatus som hjälpte till att väcka mitt intresse för country för alldeles för länge sedan.

Albumet börjar med ”Best Ex I Ever Had” (en uppgörelse med minnet av ett ex). Mer humor blir det i ”MySpace” som behandlar laglig tankning av musik som något posisitivt. Djupt allvar blir det när han i Merle Haggards fotspår skildrar flykten från ett ofruktsamt Oklahoma i ”Back To Bakersfield” och dess följder. Till allvarligare avdelningen räknar jag även den hjärtevärmande Buck Owens-hyllningen ”The Day Buck Owens Died”, fast den framförs i den fallne hjältens stil.

Det här är alltså underhållning med mening, men också en påminnelse om att bra musik kan vara väldigt enkelt. Det räcker med en 56-årig singer/songwriters vilja att ge världen sin musik och en brokig samling musiker handplockade bland de främst i Kalifornien.

Jonas Otter ”It Looked Like Love” (singel)

Jonas Otter lyckas med något mycket svårt – trots att han greppat countrymusikens innersta väsen i både melodier och texter lyckas han ge sina verk en nordisk underton.
Den aktuella singeln är inget undantag. Varsamt producerat av Nicke Widén berättar han en tragisk historia om alkohol, kärlek och vad som händer när man blandar dem och/eller förväxlar dem.
Jag hoppas på ett helt album av det här slaget och snart. Jonas är en svensk countryartist som går sin egen väg och det kan vi inte få för många av.

Dierks Bentley ”Home”

Dierks Bentley är ute och går på en slak lina och på det hela taget klarar han det bra. Utan att svika sina rötter inom traditionell country och bluegrass tar han på ”Home” ett rejält kliv mot den lukurativa countrypopmarknaden. När en man i de övre trettioåren gör det är jag ofta rädd för att det innebär tramsiga partylåtar. Dierks Bentley har fler sidor än så.
Titellåten är av det patriotiska slaget som vi på andra sidan Atlanten har svårt att ta till oss medan ”Am I The Only One”, en klagovisa från den siste kvarvarande i ett partygäng, känns bekant för fler. Dessutom finns det flera spår som mer appellerar till en mogen rockpublik än dito country, plus de obligatoriska balladerna.
Producenterna, Jon Randall med flera, har gjort ett bra jobb, men det är hans röst som lyfter det här albumet en bit över medelmåttorna. Den är varm och uttrycksfull, om än inte stor, och han utnyttjar den väl.
”Home” är inte ett album som bygger en karriär, men den håller liv i en. Och det med förtjänst.

Nanci Griffith ”Intersection”

Den här plattan är så långt från partymusik man kan komma. Den är lågmäld, men ändå kraftfull – nära sextio år på jorden har lärt Nanci att det är i längden inte den som skriker högst som bli hörd, utan den som har något att säga och gör det utan åthävor. På det viset är ”Intersection” en ABC-bok för alla unga singer/songwriter-wannabees.
Hon gör poesi av en mild protest mot nedläggningen av ett stålverk (Bethlehem Steel).Lite längre in på plattan protesterar hon mot de styr och ställer i världen samtidigt som hon ger ett ex på väg ut ett allt annat än hjärtlig avskedshälsning – detta till en melodi som doftar The Crickets lång väg. Men plattan innehåller också en rejäl dos ljuv folkvisecountry av det slag som Emmylou Harris inte har gjort de senaste tjugo åren.
Till sist en bekännelse: Nanci Griffith är en artist som var viktig för mig när jag började forma min egen uppfattning om musik. Någonstans på vägen kom hon bort, och när jag hittar henne igen så känns det som om tiden har stått still. Och just idag är det ett bra betyg.

Oven Barbecued Chicken Recipe – Baked Chicken With Homemade Barbecue Sauce

Oven Barbecued Chicken Recipe – Baked Chicken With Homemade Barbecue Sauce

Lyssnar på lite passande musik och fixar med lördagsmyset för mig och min käraste.

Miranda Lambert ”Four The Record”

Miranda Lambert har lyckats med konstycket att bli accepterad både av de som tycker att allt var bättre förr och de som tycker ju alternativare musik låter desto bättre. I min värld är hon helt enkelt en ung kvinna som får med beröm godkänt både som singer/songwriter och uttolkare av andras låtar.
Hon spelar mycket på sin tuffa image. Som i ”Fastest Girl In Town” som till lagom skränigt rockarrangemang berättar en historia med en destruktiv pojkvän, whisky och blåljus som viktiga ingredienser. Men hon kan mer än så – ”Miss Ohio” är känslig ballad om att krokna under kraven från en småstad, om viljan att göra allt på rätt sätt men inte just nu.
Min Miranda hör jag dock bäst i ”Dear Diamond” där hennes lilla, men sylvassa röst kommer till sin rätt. En gripnade historia om otrohet, inte mot maken, utan mot den där lilla stenen på vänster ringfinger. Här spelar hon ut allt vad hon har av känslor och jag känner att med mer material av den här kvaliteten är det bara en tidsfråga innan hon kommer att räknas till de största. Och då menar jag inte bara just nu.
Ett mycket bra album som får mig att längta hem till Nashville för att kolla återväxten på spinssidan.

Det kom ett brev …

… och det började så här:

Hej Jonas,
Mitt namn är Stefan Nilsson och jag följer din sida om country. Ville bara berätta att jag själv spelar i ett band och har gjort det under nästan hela mitt liv. Vi i bandet har bland annat spelat i och med band som både nått någon form av framgång på olika sätt. Däribland Creeps, MIkeael Wiehes band, Deeptone etc
Nu är det så att vår gemensamma kärlek för country har gjort att vi spelat in ett album som snart är klart….

Hade det kommit en av mina dåliga dagar så hade nog intresset slutat där, för ibland när jag hör artister från andra genrer som har country som sidoprojekt så blir jag på dåligt humör. Alltså, när det är artister som utifrån sina blandade erfarenheter tror att de behärskar country. Det här bandets musik genomsyras dock av kärlek och respekt till och med när de ger sig ut på djupt vatten och gör country på svenska. Två singlar som ger mersmak följde med, videon ovan gör dem inte full rättvisa, men visar var de står.

The Lennerockers ”High Class Lady – The Best of The Lennerockers”

The Lennerockers musik är enkel och okomplicerad. Ja, och stundtals kanske den blir lite enformig. Och ändå helt rätt. För när det gäller att skapa partystämning är den oslagbar, liksom den är ett perfekt sällskap för några ensamma timmar i bilen.

Tysk rockabilly, det låter udda. Lägger man fördomarna på åt sidan upptäcker man ett band som har tagit ett bra grepp om hela den amerikanska söderns musikkultur och dessutom undviker två av de farligaste fällorna: Uttjatade covers, och tramsiga rock n’ roll-versioner av låtar från andra genrer.

Bandet startades i mitten av åttiotalet, åren går och medlemmarna börjar uppnå mogen ålder. Den här samlingen fungerar bra som deras musikaliska memoarer, men jag hoppas att de håller på så pass länge att jag får tillfälle att uppleva dem live.

Bourbon Boys ”Hillbilly Heart”

Jag skäms – jag hade inte koll på att det fanns en Jonas Kjellgren till, utan trodde att Bourbon Boys var ett sidoprojekt från den kreative mandolinisten, låtskrivaren, konstnären, med mera. Men jag tyckte att den här Steve Earle-doftande countryrocken var så långt från bluegrass att jag kollade saken med en vän, och mycket riktigt. Det fanns minst en musicerande Jonas Kjellgren till.

Det här är alltså det första officiella släppet från bandet Bourbon Boys, det countryband som la hela grunden för hårdrocksbandet Raubtier och som det snackats och ryktats om i flera år. Det har cirkulerat demoinspelningar och liveklipp på nätet och spekulerats en hel del. En komplett album planeras för andra halvan av 2012, och var så god, detta är första singeln släppt idag.

Riktigt lovande musik med ett band som står utanför etablissemanget, inte kan stava till country-sm, men som inte räds att använda c-ordet i sin marknadsföring.