Archive for november, 2011

november 9, 2011

Zac Brown Band ”You Get What You Give”


Zac Brown

Det här nog negativt rekord för min del – det har aldrig dröjt så länge innan jag har recenserat ett album och det lär förhoppningsvis inte hända igen. Men detta album, släppt i slutet av september i fjol, är det sista av de nominerade till årets CMA Award som jag ännu inte har kommenterat.

Zac Brown Band, namngivna efter frontfiguren med samma namn, står trygga med fötterna i stabilt fundament som bygger på traditionell country och southern rock . Så trygga att de rentav har skippat alla yttre cowboyattribut och låter musiken tala för sig.

Vad som slår mig först är att bandet är mycket tekniskt skickliga utan att känslan blir lidande. Rakt igenom hela albumet möts man som lyssnare av utmärkta solistprestationer och knivskarp stämsång. Det är ingen som helst tvekan om att detta är ett band, och inte en eller två frontfigurer med uppbackning.Tycker ni att det låter som en beskrivning av Alabama när de var som bäst har ni helt rätt.

Det går naturligtvis inte att bortse från att Zac Browns kvaliteter som låtskrivare, han medverkar på samtliga spår, är viktiga för slutresultatet. Stör man sig på det lätt calypsofärgade låtarna som Knee Deep och Settle Me Down finns det en hel del annat att glädja sig åt. Martin och Colder Weather är klassiska countryballader och Whiskey’s Gone har en påtaglig bluegrasskänsla trots en pumpande orgel i bakgrunden. Och en sak är säkert: Hjärtat är med, hela tiden.

Hur går det i kväll? Konkurrensen är hård, men jag blir inte allt för ledsen om de vinner, även om jag har hjärtat på annat håll.

Etiketter: ,
november 8, 2011

Att tillhöra en grupp


Min recension av recension av Lady Antebellums senaste platta ledde till en väldigt välskriven debattartikel av signaturen The Bull, vilken sin tur ledde till en bra och saklig debatt mellan personer med olika åsikter om countrymusik. En del av åsikterna håller jag med om andra inte, men en sak är säker: De aktuella tyckarna känner sig trygga i sina åsikter och behöver inte gömma sig i en grupptillhörighet. Observera att gömma sig i en grupp och att tillhöra den inte nödvändigtvis är samma sak.

Ett av problemen som countrymusiken i Sverige har är att de som definierar sig som country som en social grupp inte är så värst intresserade av musik. De yttre attiraljerna är viktiga, att festa med gruppen likaså, och finns det ett band på en scen så är det bra, men vad det är för musik är egalt. Åsikter om musik låter mangruppledarna stå för. När man är åter i vardagen på måndag morgon åker attiraljerna av och man övergår från att vara country till att bli en vanlig Svensson igen.

(Innan jag går vidare är det nog bäst att jag påpekar att jag inte har något emot snygga attiraljer i rimlig mängd.)

En grupp som utmärker sig genom att inte utmärka sig är de som står för den så kallade alternativa countryn. Känntecknande för den här gruppen är ett gediget musikkunnande och intresse och ett minimalt intresse för yttre attribut. Något förvirrande är att denna grupp innehåller allt väldigt trångsynta människor, till lika vidsynta. De tidigare representerade av en liten skara stilpoliser med koll på genrens rötter plus smala artister i nutid. De senare av skivbolagsfolk och artister som har koll på hela bredden, som kanske inte lyssnar på allt som kallas för country, men som brinner för musiken och kanaliserar det till något konstruktivt: Eget musicerande eller lågvolymsutgåvor av kvalitetsmusik.En annan grupp som jag i brist på bättre namn kallar för ”den tysta majoriteten” har börjat märkas alltmer de senaste åren. Det är de som köper skivor och går på konserter med de artister som just nu definierar genren, trots att vi talar som musik som lyser med sin frånvaro i massmedia. När det gäller trycket media tror jag att ointresse och okunskap hos journalisterna spökar. När det gäller etermedia är jag tyvärr benägen att tro att intolerans och motstridiga budskap från de som säger sig representera countrymusiken har förstört mycket. Jag tillhör inte den här gruppen, men det är den jag riktar mig till med det mesta jag skriver.

Mitt eget musikintresse ser jag som ett träd med en stam, rötter och en krona. Stammen utgörs av den musik som jag lyssnade på i mitten av åttiotalet och drygt tio är framåt. Det är musik utan identitetsproblem som tillhörde genrens mittfåra och som tack vara CMT med flera lockade en helt ny publik, musik som jag med glädje återvänder till. Rötterna tror jag inte behöver kommenteras, det är all musik som före. Kronan är det mesta som kallas för country idag.

Om inte rötterna fanns, skulle dagens musik inte få näring och skulle också ha svårt att stå stadigt när det blåser. Ett rejält lövverk behövs för den musikaliska fotosyntesen, men blir det för vildvuxet riskerar stammen att knäckas och de finaste rötterna ryckas upp. Lyckligtvis så vissnar de mindre fruktsamma grenarna och faller bort.

Sen har vi rotskotten. De intressanta utväxterna som utgår från rötterna och löper parallellt med stammen.

Etiketter: ,
november 2, 2011

Anna Ternheim ”The Night Visitor”


Anna Ternheim

Anna Ternheim var länge ett rött skynke för mig. Det var inte hennes eget fel, utan berodde på ett gäng rabiata fans som mailbombade mig när jag försökte få lite ordning på musikutbudet på en webradiostation. Följaktligen, och också utan att det var hennes fel, fick jag också en sval inställning till hennes musik.

Men så nåddes jag av nyheten att hon hade gjort en platta i Nashville. ”Jaha”, tänkte jag, ”en till”. Ty som ni säkert vet har alla från de hottaste dansbanden till de mest missförstådda singer/songwritertyperna varit där.

Jag kan inte svara på vad som hände med hennes musik i Music City, men för mig som lyssnare var det en pusselbit som föll på plats. Country eller inte – jag lyfter på hatten för det gäng som lyckades att kombinera hennes nordiska vemod med den amerikanska söderns rika musikkultur.

Det finns mycket lyssningsvärt på den här plattan men eftersom huvudämnet för den här bloggen är country rekommenderar jag följande: Lorelie-Marie (Byrds-country fyrtiofem år senare) och Walking Aimlessly (säkert att det inte är Mary-Chapin Carpenter …).

Kan man gilla både George Strait och Anna Ternheim? Jag är inte säker på att man kan, men jag kan och är inte rädd för att säga det.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: