Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
… är titeln på en CD med de flesta och bästa låtarna som gjorde Baldemar Huerta till Freddy Fender och stjärna på egen hand innan han till slut blev en del av kultgruppen Texas Tornadoes.
Ofta får jag utslag över hela kroppen av lågprissamlingar, men för mig som upptäckte honom för sent för att komma över originalalbumen har denna en funktion att fylla. Låtar som Before The Next Teardrop Falls, Wasted Days And Wasted Nights och Almost Persuaded är tidlösa.
I början av veckan fick jag två dvd:er från det lilla bolaget Immortal. Titlarna var ”Women of Country – New Traditions” respektive ”Women of Country – Glamour Girls”
Den första var som en nostalgitrip till nittiotalet och några år framåt. CMT fanns i var mans TV, country var häftigt och toleransen stor. I detta klimat trivdes så skilda storheter Dixie Chicks, Alison Krauss, Lorrie Morgan med flera. Åren gick, klimatet blev hårdare och diverse smakpoliser började definiera country på ett tidigare icke skådat sätt. Men än så länge var allt frid och fröjd och jag har med särskild glädje tittat på Good Bye Earl med Dixie Chicks och Tennessee Flat Top Box med Rosanne Cash.
Den andra kanske är lite kontroversiell i i vissa kretsar – men glamourflickor har alltid varit en del av countrymusiken. Shania Twain kom inte från ingenstans och förstörde countrymusiken. De som har varit med ett tag vet att hon efter en trevande start slog igenom med dunder och brak. Och idag fortsätter Carrie Underwood med det traditionella beteendet att presentera country för en bredare publik.
Bäst på den här plattan är dock Faith Hill som på sju videor bevisar varför hon regerade över crossover-musiken för drygt tio år sedan.
… har jag fått en CD som visar prov på vad denne driftige bokare kan erbjuda hugade arrangörer. Det är alltså ingen kommersiellt tillgänglig produkt eller en renodlad countryskiva.
Det är alltså inte lätt eller ens lämpligt att recensera den som helhet, men ett par guldkorn har jag ändå vaskat fram Och då talar jag om artister som enligt min åsikt skulle hävda i väl i internationella sammanhang. På skiva alltså, live vet jag att det finns fler som håller:
Cheatin’ Hearts – I’ll Never Cry Over You: Underbara Marina Uppgren förtjänar mer uppmärksamhet.
Ulf M Anderson – Whiskey Under The Bridge: Gammal man gör så gott han kan – väldigt bra. Det närmaste Delbert McClinton som vi kommer i Sverige.
Blue Valley Boys – Send Me Some Lovin’: Autentisk rockabilly som når långt bortom baksätet på penselmålade jänkare.
Jag kan få anledning att återkomma till den här skivan vad det lider.
Ja, kanske ändå inte riktigt. Resan idag är inte så lång och fästmön är med eftersom hon ska på anställningsintervju i Göteborg, cirkus 100 km söderut.
Musik som följer med på färden blir en promotion-samling från Ingemar Elf, en hemgjord samling med Statler Brothers, något med Freddy Fender och Miranda Lamberts senaste.
Fästmön är en rocker, men har ett öppet hjärta för musik. Det här är något som vi enas över:
Från 1989. En underbar sångerska som visar att western inte behöver vara töntigt:
Läten var för övrigt med på den första CD som jag köpte.
Varför krångla till det som går att göra enkelt? Joe Nichols senaste album innehåller country så bra, enkel och självklar som en gång den musik som George Strait med flera gjorde under countrymusikens glömda guldålder i mitten av åttiotalet. Därigenom har han också fått garanti för ett gott omdöme från mig – alla som följer Kung George är allra minst prinsar.
Förutom några radiovänliga typiska singellåtar är detta i mångt och mycket ett retroalbum och jag får en påminnelse om att har gått några år sen country blev min musik. Det är en tydlig sydstatsdialekt, massvis med steel och fiddle, ett musikaliskt formspråk som är 100% country, och tio treminutersnoveller. I tjugofemårsåldern lovade jag mig själv att aldrig säga att det var bättre för. Det var då …
Det finns två uppenbara kandidater till titeln albumets bästa spår. ”Somebodys Mama Now” har den tydligaste kopplingen till George Strait med bitter text riktad till ett ex i när uppbrottet har blivit ett faktum. Och sen har vi titellåten som inte ber om ursäkt för att den är country med positiv text och perfekt åttiotalsproduktion.
Vi är också några skribenter som har fattat att titeln har mer än dubba syftningar. Förutom att den syftar på musiken tänker man också på att Joe är med på banan igen efter några år av problem med alkohol och turbulens på hans skivbolag. Något som jag är glad för och jag önskar honom många framgångsrika år i en stenhård bransch.
Det är ett oomtvistligt faktum att Martina McBride har en av branschens bästa röster och att hon och hennes producenter har haft vett att ta vara på den. Denna tillgång har också gjort att hon har sluppit att bli ifrågasatt satt för sin musikaliska orientering – debuten The Time Has Come var ett lysande countryalbum i ordets mest konservativa betydelse. Därefter mutade hon in ett eget hörn av den lukrativa countrypopmarknaden. Alltid kommersiell och alltid oerhört skicklig.
En annan av hennes stor tillgångar har varit att hon behärskar den sorts musik som amerikanerna plägar kalla Inspiritional, uppbyggliga låtar med ett budskap. Utan att det har blivit smörigt har hon levererat låtar som Independence Day, Concrete Angel, This One’s For the Girls och Love’s The Only House.
På Eleven tar hon ut svängarna ännu mer än tidigare. Poppigare material än någonsin, en reggae-pastisch , lite r&b ala Nashville och så vidare. Det gäller albumets första hälft, ty i samband med låt nummer sju byter albumet inriktning. Plötsligt blir det ett ganska renodlat countryalbum av modernt snitt.
I Watcha Gonna Do tar hon sig an äktenskapsproblem på ett sätt som hade gjort Loretta stolt, om än i modern musikalisk dräkt. Teenage Daughters skildrar tonårsmammans vedermödor, ett ämne som hon själv är väl bekant med. Men det blir ännu bättre – When You Love Sinner är en klassisk countryballad som inte lämnar ett öga torrt. Och ämnet, missbruk av olika slag, är alltid aktuellt.
Noteras bör att hon har skrivit alla albumets elva låtar själv, vilket gör att jag räknar henne till en av genrens främsta singer/songwriters på spinnsidan.
Mina korta kommentarer, kategori för kategori, i de kategorier som jag har en åsikt om:
Entertainer of the Year, Taylor Swift: Hennes andra seger i kategorin. Hon har framtiden för sig, men utmärkelserna har hon nog fått liiite för tidigt.
Female Vocalist of the Year, Miranda Lambert: Klockrent och välförtjänt.
Male Vocalist of the Year: Ditto. Dessutom andra gången som ett äkta par får utmärkelserna samma år.
New Artist of the Year, The Band Perry: Varför inte. Musikaliskt och väldigt mycket country. Kommer att konkurrera om Vocal group of the year innan ni vet ordet av.
Vocal Group of the Year, Lady Antebellum: Finns inget att säga som inte redan är sagt.
Album of the Year, Jason Aldean ”Dirt Road Anthem”: Det är i den här kategorin som jag har bäst koll, och dristar mig därför till att ha lite mer åsikter. I år var det stenhårt, mycket beroende på att de nominerade är så olika. Utifrån hur jag tycker att country låter som bäst hade jag hoppats och trott på endera Brad Paisleys ”This Is Country Music”, Blake Sheltons ”All About Tonight” eller Zac Brown Bands ”You Get What You Give”. Men Jason Aldeans ”My Kinda Party” var absolut inget dåligt val. Taylor Swifts ”Speak Now” då? Hennes dag kommer i den här kategorin också.
Till sist lite information om processen som leder fram till den stora kvällen.
Lyckades inte att få videon att fungera direkt i bloggen, men om ni kommer hit från klockan 23 och några timmar framåt så får ni gärna klicka på
http://cdn.livestream.com/grid/LSPlayer.swf?channel=cma&autoPlay=false
