Pistol Annies ”Hell On Heels”


Pistol Annies

För mig låter Pistol Annies debutalbum som ett eko från det tidiga nittiotalet – snygga harmonier och mycket äkta countrykänsla blandat med texter som talar till en lyssnande publik, företrädesvis kvinnor mitt i tjugoåren. Det är en glöd och innerlighet i det här albumet som påminner mig om Martina McBrides och Patty Loveless bästa Gretchen Peters-tolkningar, fast drygt femton år senare. Och ändå är det inte för en enda sekund tråkigt.

Tjejerna har något att säga världen, och de har gett sig sjutton på att den ska få höra det. En bergochdalbane-tur på drygt trettio minuter, mellan olika sinnesstämningar och ämnen, är vad som väntar lyssnaren. Ibland är det i grunden positiva låtar om ett småstruligt men ändå bra liv, som i Lemon Drop; Ibland är det nattsvarta ballader om att sitta fast i ett destruktivt förhållande som Housewifes Prayer.

Producenten Frank Liddell har gjort ett väldigt bra jobb. Det hade varit lätt att göra en alldeles för soft produktion och dränka alltihop i sirap – i stället behandlar han låtarna som starka individer. Precis som tjejerna själva.

Det började med ett sidoprojekt för Miranda Lambert och det blev ett album som kan leda ända fram till ett av de åtråvärda priserna från CMA.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: