Archive for september, 2011

september 29, 2011

När skrattet fastnar i halsen …


Artister

Titta på bilden ovan. Det är lätt att skratta åt den, men skrattet fastnar i halsen. I all sin enkelhet behandlar den återigen allt det jag har skrivit om artisters rätt till rimliga gager. Gager som gör att artister slipper att spela för en slant som inte ens räcker till att täcka självkostnaden för att uppträda på en festival. Gager som gör att både arrangörer och artister med högt buret huvud kan kalla sig proffs.

Etiketter: , ,
september 27, 2011

White Line Fever


… kanske i dubbel betydelse. Tjugofem mil till Sollentuna, diesel i tanken, country i stereon. Och förkylning i kroppen.

Etiketter:
september 26, 2011

Vad hände sen: Ricky van Shelton


Ricky van Shelton slog igenom ungefär samtidigt som country blev min musik på allvar. I början av karriären gick det bara bra, men personliga problem plus att han nog aldrig innerst inne kände sig bekväm med det hårda klimatet inom musikindustrin gjorde att hans stjärna dalade bara efter ett par år.

Videon är från hans album ”Backroads” som var hans sista riktiga kommersiella framgång.

Det blev ytterligare en handfull album, varav ett på eget bolag och ett på indiebolaget Audium innan han 2006 drog sig tillbaks för att ägna sig åt familjen och övriga intressen. Men musiken finns fortfarande med och han utesluter inte att det kommer ett album med egna låtar vad det lider.

Etiketter: ,
september 23, 2011

Jason Aldean ”My Kinda Party”


Om singeln ”Dirt Road Anthem” har jag skrivit: ”Modernt, men väldigt mycket country”. Det gäller utan tvekan hela albumet ”My Kinda Party”. En del traditionalister rynkar givetvis på pannan åt att den här sortens musik, med en del pop- och rockinfluenser, har varit en del av countrymusikens verklighet i närmare tjugo år och numera kan sägas vara en del av begreppet traditionell country.
Han tillhör kanske inte det absoluta toppskiktet som sångare, och han kunde varit flitigare som låtskrivare. Men han använder sina resurser väl och han har en god förmåga att välja rätt låtar. Det är bara att ta en titt på Bilboards countrylista det senaste året för att se bevis på att han har hittat rätt.
Elgitarrerna gör ett hårt arbete på den här plattan. Det doftar Eagles och 70-talets progressiva countryrock om många spår, samtidigt som countryidentiteten är tydlig. Åtminstone om man lyssnar utan skygglappar.
Det är lätt att sitta på den här sidan av Atlanten och säga vad som är bra country och inte. Med vilken rätt, egentligen? Vi lever vare sig i den amerikanska vardagen eller musikindustrins stenhårda verklighet. Världar som jag tycker att Jason Aldean skildrar med trovärdighet.

Etiketter: ,
september 20, 2011

Det blir inte mycket bättre än så här


Det finns musik som inte låter sig etiketteras. Som det här mästerverket med en av de bästa sångare som någonsin levat:

Och innan någon börjar spekulara i var jag hör hemma på den politiska skalan, ”Dixieland” handlar om stolthet inte hat och var en av Abraham Lincolns favoritlåtar.

Etiketter: , ,
september 17, 2011

Eric Church ”Chief”


Eric Church

Jag är svag för traditionell country i olika former – och det här albumet är långt ifrån traditionell country. Ja, kanske rentav någon hittills existerande form av country. Följaktligen är etiketten ”new outlaw” inte så dum, även om en del fans till de ursprungliga outlawsen ryser. Man vad var de om inte modiga män som tänjde på gränserna?
Albumet är hans tredje och det känns som han har börjat hitta formen. Radiovänlig rock country som i ärlighetens namn har mer gemensamt med Springsteens musik än med samtida countryhjältars. Det har fixats och trixats en hel del i studion, på ett sätt som förmodligen är svårt att återskapa live. Ändå någonstans tränger countrymusiken igenom, i hans smidiga röst och de snygga harmonierna.
Låtarna är varierade. Lyssnaren bjuds på svulstig rock som klippt och skuren för stora arenor, ballader om svunnen kärlek, och mer än ett spår som Waylon ler åt, var än han än befinner sig. Eric Church har mognat som artist, och även om detta inte är ett odödligt mästerverk, ja kanske inte ett av årets minnesvärda, innehåller det ändå material värt mer än en förströdd stund framför stereon.

Etiketter: ,
september 15, 2011

Duetter


En de saker jag gillar mest med countrymusiken är alla fina duetter, en konst som tyvärr nästan har gått förlorad i dag.

Här är två fina exempel från förr:

Bildkvaliteten kan diskuteras, inte sången.

Etiketter: ,
september 14, 2011

Taylor Swift ”Speak Now”


Taylor Swift

Nästan ett år efter releasedatum, det här börjar likna rekord för hur länge jag kan vänta med att presentera ett album. Men det passade inte in där jag var verksam förut, och när jag började skriva i egen regi känds det nästan överspelat. Så kom nomineringen till ett av CMA:s priser och förutsättningarna ändrades.
Det är musik som är tacksam att slita i stycken – många har känt dig kallade och en del tro sig ha lyckats. Jag tänker inte sälla mig till den kategorin.
Låt vara att hon skulle kunna vara min dotter och att hennes verklighet inte är min. När allt kommer till kritan är hon en habil singer/songwriter och en skarp iakttagare av hur livet för en ung kvinna på väg att bli vuxen kan te sig. Så vad är problemet egentligen – hon är vad hon utger sig för att vara, vare sig mer eller mindre.
Musiken är fräckt producerad countrypop, ömsom mjuk och smeksam och ömsom råare. Inga musikhistoriska mästerverk kanske, men en bra inramning till Taylors sårbara röst.

Etiketter: ,
september 11, 2011

Sunday Morning Coming Down


Den bästa låten om backfylleångest som någonsin skrivits, och en av de bästa versionerna:

En grym video för alla singer/songwriter-wannabees att ta till sig!

Etiketter: , ,
september 10, 2011

10000 +!


Någon gång under veckan passerade den här bloggen tiotusen träffar. Vad det betyder i praktiken vet jag inte – men jag trivs med bloggformatet som verktyg och jag är stolt över det som jag åstadkommit.

Jag skriver för den tysta majoritet som gillar country för musikens egen skull, som inser att countrymusiken inte existerar i ett vakum utan påverkas av och påverkar sin samtid.

Jag brinner för svenska artister som går sin egen väg och som försöker hitta en marknad utan att dumpa gager och utan att klia festivalarrangörer på ryggen.

Jag kommer aldrig att skriva om okända amerikaner med meriter som är svåra att verifiera, vars musik inte är tillgänglig i Europa, och som sannolikt inte kommer hit på turné. Skulle jag snubbla över någon extrem talang kan det hända att jag gör undantag.

Och varför skriver den där Öhman så mycket om nashvillecountry? Helt enkelt för att den saknar ett språkrör i Sverige. Plus för att det görs väldigt mycket bra musik i den staden. Sån var det när jag började skriva 1993 och så är det nu. Plus att det blir alltmer uppenbart att den musiken uppskattas.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: