Archive for augusti, 2011

augusti 28, 2011

Brad Paisley i Göteborg 2011-08-27


Brad Paisley

Hans sound på scen är betydligt hårdare och råare än på skiva, fast det är ingen tvekan om att Brad Paisleys hjärta klappar för country. I går kväll fick göteborgspubliken sitt lystmäte av ultramodern country med rötterna i det förflutna, och dessutom en rejäl dos av varm och underfundig humor.

Lisebergshallen var inte fullsatt – men bland de som var där fanns en känsla av förväntan redan innan uppvärmaren Darius Rucker hade äntrat scenen. Publiken var blandad, det var mycket få medelålders män i hattar, desto fler ungdomar och uppenbarligen många allmänt musikintresserade med intresse av country.

Om Darius Rucker är inte så mycket att säga. Han gjorde sitt jobb med beröm godkänt och levererade modern, lite soulfärgad country. Publiken sjöng med och trivdes, och mest jubel blev det för en personlig version av Hank Jr:s ”Family Tradition”.

Brad Paisley tog efter en kortare paus publiken i sin hand. Det blev en rivstart med den underfundiga ”American Saturday Night” följd av 4/4:an ”Wrapped Around” och redan här gungade det rejält i publiken.

Showen fortsatte i samma stil. Högoktanig country utan identitetsproblem varvat med lite southern rock och en och annan ballad levererades av en av genrens främsta showmän och gitarrister. Om musiken var tveklöst country så var scenshowens formspråk och tekniska hjälpmedel sådana som man förknippar med rock. Inga blixtar, dunder och rök, men väl en brygga ut i publiken och ett smart användande av videor som bakgrund.

Ett akustiskt parti i mitten av showen bjöd på omväxling och kunde gärna ha fått varit längre än ynka två låtar. Under ”Letter To Me” var tystnade andäktig, och när publiken i stora delar av ”Whisky Lullaby” stod för sånginsatsen glittrade det i många ögonvrår, Brads inräknade.

”Water” var showens sista ordinarie låt och sen följde ”Old Alabama” och ”Alcohol” som extranummer, den sista under medverkan av Darius Rucker och hans band.

På George Jones eviga fråga ”Who’s Gonna Fill Their Shoes” svarar jag på svenska: Det finns fler än ni tror och den 27/8 fick vi se två av dem.

Etiketter: ,
augusti 26, 2011

Darius Rucker ”Charleston, SC 1966”


Darius Rucker

En av de vanligaste anmärkningarna mot nashvilles musikindustri är andelen stjärnor från AOR och andra vuxenformat som försöker ge sin karriär konstgjord andning. När det gäller Darius Rucker är det en felaktig generalisering. Han har förvisso en lång karriär bakom sig innan han kom till Nashville, men en countryplatta har han funderat på i dryga tio år och hans varma vänliga baryton sticker ut från mängden.
Darius har skrivit alla albumets låtar, de flesta tillsammans med producenten Frank Rogers och de är precis vad lyssnaren förväntar sig: Välgjord mainstreamcountry som lutar åt det mer traditionella hållet. Musik som kommer att gå hem hos fans till Strait och Jackson, likaväl som till Jason Aldean och Blake Shelton. Och det är inget fel med det – att göra musik som går hem hos massorna är också en konst.
Flera av texterna är vassare än vad som är vanligt i den här typen av musik. Redan i inledande ”This” blir det intressant, en textrad som Thank God for all I missed Cause it led me straight to this är vardagsvisdom i all sin enkelhet. Men albumet innehåller också roliga partylåtar, som ”I Don’t Care”, en duett med Brad Paisley.
Även på sitt album nummer två gör Darius Rucker trovärdig country för oss bortom fyrtio – det får han gärna fortsätta med.

Etiketter: ,
augusti 26, 2011

Ett genombrott för countrymusiken?


Några axplock från de stora tidningarna angående Brad Paisleys konsert i Stockholm:

Att Paisley blivit så stor beror nog inte minst på att han aldrig spelat för puristerna. Han blandar gärna rock och blues i sin moderna country – tungt svängande ”Old Alabama” lånar åtskilligt från Lynyrd Skynyrd – och även om det finns mycket heartbreak och whiskey i Paisleys country är han också mån om, och bra på, att skildra sin tid.

Från Aftonbladet och det verkar som om Håkan Steen har fattat vad country handlar om. Trams typ Markus Larssons osakliga sågning av Faith Hill för några år sedan och maniskt hyllande av marginella artister är härmed förlåtet.

Som sångare och låtskrivare följer han mallen tydligare. Brad Paisley är en av de allra främsta i att ta countryn in i samtiden utan att – som så många andra av countryns sentida sensationer – göra halvgammal mjukrock av den.

Och DN skickade en skribent som inte såg cowboyhattar och högerextremister överallt. Annat var det när Alan Jackson var här för två år sedan.

Någonstans i mitten av konserten, när det ska framföras sånger till akustisk gitarr, transformeras han till en singersongwriter. Akustiska soloavdelningar med artister på höga pallar brukar vara ett straff men här blir det en bonus.

Ser man på, SVD:s Dan Backman har fattat att han är en singer/songwriter.

För att sammanfatta så är jag väldigt glad för dessa recensioner. Inte bara för att en av mina favoritartister har gjort bra ifrån sig, utanför att countrymusiken som den låter idag har gått hem. Countrymusiken lever i allra högsta grad och det är dags att svenska folket får veta att det finns en värld av musik att upptäcka, att majoriteten av lyssnarna inte behöver klä ut sig för att gå på konsert, och att varken dansband eller okända singer/songwriters har med genren att göra.

Nu gäller det att svenska artister som kan möta behovet av god countrymusik börjar ta plats. De lär inte finnas på amatörtävlingen country-SM, men söker man på youtube, MySpace med flera ställen finns det mycket att upptäcka.

Etiketter: , ,
augusti 26, 2011

En kvart med Darius Rucker


Darius Rucker

Efter att ha behandlat honom som artist i ett tidigare blogginlägg fick jag för några dagar sedan tillfälle att byta några ord med honom över telefon. Han visade sig vara en sympatiskt person med ett ärligt intresse för countrymusiken och en stor portion humor. Vilket var tur, för skribenten drabbades av en blixtrande huvudvärk innan det var dags.
Med ”Don’t Think I Don’t Think About It” blev du den förste afro-amerikan sen Charlie Pride som fick en countryhit. Vad kom det sig: ”Det är inte svårare än att det var en bra låt som låg rätt i tiden. Alla inblandade har gjort ett bra jobb och att jag blir jämförd med Pride är en ära. Jag tänkte aldrig att min musik skulle göra någon större skillnad kulturellt eller socialt.”
Hur har det påverkat din karriär: ”Karriären var redan i rullning, men en hit kommer aldrig fel. Jag har också märkt att mina fans från rock och R&B har följt med mig till countrymusiken.”
Du har gjort lite av varje. Varför blev det ett countryalbum när det blev det: ” Vi har faktiskt pratat om det sedan 1998, redan när jag var mitt i min karriär med Hootie & The Blowfish och innan jag gjorde mitt R&B-album. Förresten så tycker jag att en hel del av det som vi gjorde med Hootie & The Blowfish påminner om country, så det var bara en tidsfråga. Jag tänker nog lite som Ray Charles, jag tar en bra låt och gör den på mitt vis utan att tänka så mycket på genrer.”
På tal om ditt R&B-album. Var det ett sätt att förflytta dig från rock mot country: ”Nej, det var ett album bland andra som jag är stolt över. Precis som jag nyss sa så gillar jag många olika genrer och det finns egentligen bara två sorters musik: bra och dålig (skratt).”
När jag recenserade ditt första album skrev jag att: ”Texterna är vuxna, det är mer familjeliv än rökiga barer. Vilket är mer trovärdigt för en man på fyrtiotvå år. ..”, och jag måste säga att den känslan finns kvar när jag lyssnar på Charleston, SC 1966. Hur ser du på det: ”Visst har du rätt i det, jag vänder mig till en mogen publik och gör mitt bästa för att verka trovärdig. Jag festade en del förut, men nu försöker jag vara en så bra pappa som möjligt för mina två döttrar. När vi turnerar i USA och det finns ledig tid försöker jag åka hem till dem.”
Hur ser du på att turnera i Europa och Sverige: ”Jag älskar att vara här. England var fantastiskt och Sverige blir säkert också bra. Brad är en trevlig kille och vi har kul ihop på scen. Jag har med mig mitt eget band och han får oss att kännas oss som två jämnbördiga akter.”
Så du tycker inte att han trampar på ditt kulturarv när han i ”Old Alabama” påstår att det inte funkar med Barry White på den date: (hjärtligt gapskratt) Nej, det är bara en rolig textrad som jag inte har något emot.”
En recension av ”Charleston, SC 1966” kommer under dagen.

Etiketter:
augusti 26, 2011

Man behöver inte be om ursäkt för att man gillar Dolly


Se här:

–Vi hade alla fem varit med i filmen ”Jag är min egen Dolly Parton”, som ju både handlar om henne och oss, och efter premiären gjorde vi tre livespelningar, som en tribut till henne. Vi fick mersmak, och det blev både skiva och turné.

Ett gäng sångerskor från andra genrer, med karriärer som varit allt från lysande till nästan obefintliga, gör en hyllning till Dolly och det är plötsligt PK att gilla country.
Observera att det inte är artisterna ifråga jag kritiserar, eller Dolly, utan en kategori av lyssnare och kritiker som efter att ha tagit till sig en artist tror sig förstå en hel och komplex genre.

Etiketter: , ,
augusti 25, 2011

I väntan på Brad Paisley, part 3


Brad Paisley

Vet inte vad man ska säga om denna recension, men det kan bli det genombrott som den moderna countrymusiken såväl behöver här i Sverige:

…Men framför allt är Brad Paisley en countrystjärna för vår tid. Han ­skriver om saker som dagens publik kan relatera till, om allt från kändis­hysteri till video-chatt. ­Samtidigt låter han aldrig en rolig text komma i vägen för refrängen…

Expressens skribent har fattat vad det handlar om – detta är den första gången, åtminstone på väldigt länge som en etablerad countryartist utan crossoverpublik bedöms efter förtjänst i någon av de stora dagstidningarna.

Etiketter: , ,
augusti 23, 2011

I väntan på Brad Paisley, Part 2 :)


.. går jag igenom de bästa bidragen till tävlingen om Brad Paisley-gitarren.

Mikael Strömqvist är överraskande bra och gör ett mycket bra försök med en fräck video. Vill höra mer av honom som sig själv!

Precis det jag hade förväntat mig av Tord Johnsen: Proffsigt, personligt om än inte 100% i Brad Paisleys fotspår.

Etiketter: , ,
augusti 22, 2011

Fredrik fattar


När Per Bjurman är i USA känns det tryggt att veta att Aftonbladet har en medarbetare på hemmaplan fattar vad country är och inte dissar Nashville, bara för att det ska vara så:

Det är inte hippt att sjunga om bilar, småstäder eller om mamma men det gör countrymusiken ändå.
Countrymusiken står där, pålitlig som ett berg, i förvirringens tid.

Läs resten, det är texter som denna som behövs för att väcka intresse för genren och vädra ut unkna fördomar.
Nu när det bevisligen finns journalister som tar countrymusiken på allvar så hoppas jag också att de närmast berörda fortsätter att göra det och i allt högre grad.

Etiketter:
augusti 22, 2011

Är det samma skiva som den jag lyssnade på?


Alf Robertson

Ser man på, en cool journalist har dristat sig att recensera Alf Robertsson-hyllningen och han slår an tonen redan i inledningen:

Det finns country och country. Den svenska varianten är svårsmält och som regel utan skit under naglarna.

”…utan skit under naglarna…” är en av de vanligare standardfraserna som används för att trycka till svensk country när det är den alternativa varianten som ska lyftas fram. Fast det är roande att se att skribenten tycker att svensk country är svårsmält. Vanligtvis brukar hans gelikar hävda motsatsen.

Medverkande schlagersångerskor är av typen med tröttande vibrato, kompet låter som en tv-orkester på rymmen.

Och vad tycks om de medverkande countrysångerskorna då? Ytterligare en grov generalisering. Kommentarerna om musikerna är inte värda att kommentera. Skribenten får givetvis tycka vad han vill, men exempel ger recensionen ett mycket större läsvärde.

Blir detta Robertsons eftermäle är det genant.

Till sist ska han framstå som Alfs store försvarare. Om Alf hade levat hade smockan sannolikt hängt i luften …

Hela recensionen kan ni läsa här.Som ni lätt kan se så är det inte frågan om den vanliga motsättningen mellan recensenter och ”vanligt folk” utan ett billigt sätt att plocka poäng på ett ämne som skribenten inte behärskar.

Etiketter: ,
augusti 20, 2011

I väntan på Brad Paisley


Saxat från en översättning av en recension av Brad Paisleys show i London:

Paisley säger: ”Det fina med att spela i England är att jag får spela vad jag vill, eftersom ni inte vet vilka som var hits och vilka som inte var.” Hits eller inte. Paisleys låtar är humoristiska, späckade med referenser från popkultur och egna snabba gitarrsolon. Med sin vita hatt lyser han upp de stora skärmarna bakom och vid sidan av scenen. Showen är smart, det är som att se en video av en live-show.

Som alla bra country sångare, så bygger Brad sin popularitet på kontakten med publiken och vad de känner för honom. Det är uppfriskande att höra honom sjunga texter som är uppriktiga och ärliga, men de är inte djupare än att de resonerar sig fram, mera på grund av sin enkla karaktär.

Jag ser fram emot nästa lördag, jag har sett honom live en gång tidigare – den kväll han fick reda på att han hade blivit invald i The Grand Ole Opry.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: