Femte månaden började med att jag gormade lite över falskskyltade countryfestivaler. Ett evigt problem och ska jag vara ärlig tror jag att vi alla har våra egna favoritavvikelser. Själv är jag tolerant så länge artisterna ifråga framför countrymusik och visar respekt.
Sen uppehöll jag mig en stund vid varför det är PK att gilla vissa artister, i detta fall Dolly Parton, medan man i andra fall måste förklara sig. Säg någon annan genre för vilken man gång på gång, och på lösa grunder, måste gå i försvarsställning?
Att jag påbörjade en musikhistorisk miniserie genom att ta upp influenser från gospelmusiken och från järnvägar är jag nöjd med. Den fortsätter.
Nu är det åtskilliga veckor sedan jag började tjata om Justin Moore och med hänvisning till den nu aktuella singeln antyda att Brad Paisley har fått en allvarlig konkurrent. Därför har jag som ren konkurrentupplysning sett till att skaffa hans album #2, ”Outlaws Like Me”, och är nu beredd att avge ett omdöme.
Första frågan är naturligtvis: Har han rätt att kalla sig outlaw? Jajamensan, på samma sätt som exempelvis Brad Paisley och outlaworiginalen. Tidvis gungar musiken tungt, men det är för att han vill det och inte för att göra den lättsåld som southern rock. Sak samma med hans attityd till den traditionella musiken, i hans händer vilar den tryggt och utvecklas.
Eftersom jag är blåögd endast i bokstavlig mening så märker jag givetvis att han i en handfull låtar i mitten av plattan ventilerar åsikter som kan te sig främmande för svenskar. Men likaväl som jag sannolikt inte delar hans syn på vapenlagstiftning som den uttrycks i ”Guns” kan jag charmas av humorn i ”Bait A Hook” och ta till mig fylleångesten i ”Running Out Of Honky Tonks”.
Det här är ett album som Alan Jackson och George Jones hade varit stolta över. Och, är jag övertygad om, Hank och Waylon där de nu befinner sig. Lyssna på hans känsligare sida så förstår ni varför:
