Hyllning till Dolly


Egentligen borde jag väl inte kommentera det här eftersom jag inte var där:


Wenglén berör med driven countryop i egna ”Be strong”, Nordlund är underhållande tourettes-yvig i ”9 to 5” och Persson behöver bara blåsa några toner i munspelet för att påminna oss om vilken gåshudsklassiker hennes ”I can buy you” faktiskt är.
Och när alla rösterna lyfter fram varandra och möts i ”I will always love you” förstår man varför Dollykollot gör detta.
Där kommer de åt något varmt och innerligt som är betydligt större än summan av delarna.

Men ändå: Vad är det som gör det så lätt både för artister och musiklyssnare i största allmänhet att gilla ett begränsat antal artister samtidigt som de ifrågasätter en hel genre? När får vi sen en grupp manliga artister hylla en gemensam förebild med tyngd?
Fast egentligen är väl allt som skrivs om country bra publicitet.

Etiketter: , , ,

3 kommentarer to “Hyllning till Dolly”

  1. Intressant iakttagelse. Om man belackar en hel genre behöver man inte ta ställning till kvalitén hos enskilda artister, det blir lättare då. Och alla verkar ha ett behov att vara emot något…

    Men nog skulle vi kunna se en samling artister hylla exempelvis Johnny Cash, han är ju tillräckligt PK här.

  2. Det är nog så att Johnny Cash är den ende som skulle kunna komma på fråga till ett sådant projekt om det skulle vara tänkt som något mer än ett mycket internt sådant. Tänk er att försöka sig på att boka en turné med en Johnny Paycheck, Roy Acuff eller Lefty Frizell-hyllning. Inte en jävel skulle veta vad man pratade om och kanske skulle man ge sig på det bara just därför.

%d bloggare gillar detta: