Musik på vinyl


Johnny Cash

Musik på vinyl – låter det inte trevligt? Lite nostalgiskt, så att man minns tiden före CD:n. För min del har jag inte, med undantag av några gamla rariteter, tillfört skivsamlingen någon ny vinyl sen hösten 1989. Men nu kan det bli ändring på det. Genom Kommunikation Skivor – Soundcarrier kommer en rad album i nya upplagor, men det ser ut som de gjorde när det begav sig. Med ett betydande undantag – materialet i själva skivorna är 180 grams vinyl för att tillfredsställa till och med de mest kräsna audiofilerna.
Vad har detta med country att göra undrar ni? En hel del har det visat sig. Redan från början finns album med Johnny Cash, Willie Nelson, Elvis och The Byrds representerade i katalogen, och det är bara början.
Men nu till det riktigt fina. Det hade varit gott nog om utgivningarna hade varit begränsade till nostalgiska utgåvor, men jag har haft nöjet att lyssna till Johnny Cash ”Personal Files” och ”Bootleg #2” på vinyl och det var en upplevelse utöver det vanliga. Vad jag tyckte om innehållet på den senare kan ni läsa här.
Vad är då skillnaden? Kortfattat vill jag påstå att om CD-utgåvorna står för klinisk perfektion och renhet så står vinylen för värme och närvaro. Det låter ungefär som om jag hade besök av en ung Johnny Cash hemma i vardagsrummet.
Digitala format i hanterbara filstorlekar kan vi glömma om vi pratar välljud, men de har sina tekniska fördelar. Detsamma gäller i stor utsträckning även CD. Vinyl däremot låter nästan alltid njutbart, om man inte har fuskat under processen fram till den färdiga produkten. Till grund för detta påstående ligger mer eller mindre intensivt lyssnande på förutom de redan nämnda verken även Willie Nelsons ”Red Headed Stranger”, The Byrds ”Sweetheart of the Rodeo” och Bob Dylans ”Highway 61 Revisited”.
Därmed inte sagt att jag gråter över CD:n som dominerande ljudbärare, lika lite som jag käkar på gourmetrestauranger varenda dag.

Etiketter: , , , ,
%d bloggare gillar detta: