”Who’s Gonna Fill Their Shoes” … För min del framstår Easton Corbin som ett av de bästa svaren på frågan. Han har ingen hatt och han är född i Florida, inte Texas. Ändå känns han som en av de mest givna arvtagarna till George Strait.
Debutalbumet kom för ett år sedan, så det är inte så mycket att orda om, men låt mig konstatera att att Easton Corbin är en man med balans i tillvaron. Hur han låter som sångare har jag redan berört, texterna balanserar mellan charmiga bagateller och djupaste allvar, och musiken är traditionell country uppdaterad för 2000-talets countryradio.
I den mån utmärkelser är intressanta har han redan fått ett knippe från ACM , men väntar på sin första från CMA.
Framtiden ser ljus ut för denne lovande artist. Turnéplanen är fulltecknad och innehåller bland annat en strategiskt viktig spelning på CMA Music Festival, det som tidigare hette Fan Fair. Någonstans runt hörnet väntar album #2 – fast inte innan bolaget har släppt ytterligare ett par singlar från det hit-täta ”Easton Corbin”.
Nu kommer det att bli känsligt, så det är lika bra att jag med en gång talar om att jag inte riktar mig mot någon bestämd person utan mot beteenden. Det är dags att skriva om countrymusikens image och vad som kan göras för att förbättra den.
Jag är fullt medveten om att det kan behövas sidoaktiviteter för att de som är intresserad av musiken ska kunna få med sig resten av familjen till en festival, men begränsa dem till ett minimum. Det får aldrig bli så mycket att förstagångsbesökaren ställer sig frågan; Är musiken i sig inte bra nog?
Press- och radiokontakterna är mycket viktig. Se till att viktiga musik- och nöjesjournalister i närområdet blir inbjudna och får bra information om artisterna som ska uppträda. Det finns väl ingen som vill läsa det femtioelfte reportaget om livet på campingen illustrerat av en bild på en medelålders man med en öl i en handen och en knallpulverpistol i den andra? Typ.
Så till alla arrangörer: Sträck på er och våga ta plats! Känner ni er inte bekväma med det ska ni nog fundera på om ni har rätt musik och/eller målgrupp.
Mycket av det ovanstående gäller givetvis också konserter med enstaka artister. Se till att ledande musik- och nöjesjournalister samt intresserade kändisar får VIP-behandling, inklusive bra biljetter och information av och för proffs. I brist på dedikerade countryjournalister i Sverige är det de vassaste musikjournalisterna på de stora dagstidningarna som jag avser. Smörja av det slag som stod i DN efter Alan Jacksons sverigepremiär vill jag aldrig mer läsa .
Till syvende och sist är det vi som älskar countrymusiken och lyssnar på den som kan göra mest för att förbättra imagen. Att framhålla det man själv tycker om i stället för att slå ned på det man inte gillar är i alla lägen en bra idé. Likaså tycker jag att det är hög tid att så ofta som möjligt säga countrymusik i stället för bara country, bara för att betona att det är musiken som är viktig.
Det ser ut som tanke mer än en händelse, men jag garanterar att det var helt oplanerat att en av mina kontakter i USA såg till att jag fick lyssna på de singlar som jag nämnde i lördagens notiser.
Ronnie Dunns ”Bleed Red” är just den låt han ska framföra på ACM Awards Show. Titeln låter som ett flammande politiskt ställningstagande alternativt en romantisk kärlekssång, när den i själva verket är en enkel bön om förståelse människor emellan. En bra ballad, i linje med Brooks & Dunn, som ger mersmak.
Om Brad Paisleys första singel från det kommande albumet var ett ställningstagande för countrymusiken och dess värden så är den aktuella, ”Old Alabama”, av det lättsammare slaget. Ett musikaliskt fyrverkeri, en sorglös tillbakablick på ungkarlslivet och countrymusikens förtjänster som bakgrund för romantiska övningar – det låter inte som ett ställningstagande. Eller också är det just det som det gör!
Han arbetar med arrangemang och artister på alla nivåer och i hans kontaktnät finns, förutom flera svenska artister, också amerikaner som har en levande karriär på hemmaplan.
Ingemar arbetar för en levande musikkultur och det vill han bland annat uppnå genom att han verkar för att de artister som han arbetar med ska få spela på vettiga villkor.
Country Rox är inte vilket band som helst. Det är ovanligt så till vida att det endast består av kvinnliga musiker, och rentav unikt genom att vara ett av få svenska band som är verksamma inom countrymusikens mittfåra.
Bandet bildades när Monica Silverstrand var aktuell för en turné till Kina och flera av de manliga musiker hon brukade anlita hade förhinder. ”Varför inte sätta ihop en rent tjejband bestående av professionella musiker”, tänkte hon. Och på den vägen är det. Att de skulle ta en klasseger och bli publikens val i country-SM 2010 var bara det första steget.
Monica har en bred musikalisk bakgrund, men har ett stort countryhjärta och har snabbt tagit till sig genrens uttryckssätt. Två soloplattor med stark popcountry som gjord för radio har hon gjort och Country Rox fortsätter i samma spår.
Förutom det rent musikaliska hoppas Country Rox att på ett positivt sätt visa att kvinnor kan. Eller på klarspråk: Uppmuntra yngre tjejer att gå sin egen väg och hjälpa till att bryta gubbväldet inom den svenska musikindustrin i allmänhet och inte minst det segment som utgörs av countrymusik. Det är inte könet som avgör vilket instrument eller genre du kan lyckas med, utan din egen vilja.
Om ni vill lyssna på Country Rox live får ni i stor utsträckning söka er till andra ställen än countryfestivalerna.. Om det kan man ha många åsikter. Å ena sidan är det kul att ett proffsigt band får chansen att möta en annan publik och verka som countryambassadörer, å andra sidan är det synd om festivalbesökarna som inte får höra dem.
#1(2): Billy Currington ”Let Me Down Easy”. Grym balladsångare.
#2(1): Jason Aldean w Kelly Clarkson ”Don’t You Wanna Stay”: Bombastisk ballad som är lika mycket arenarock som country. Fast absolut inte dålig.
#3(3): Thompson Square ”Are You Gonna Kiss Me Or Not”: Döm inte hunden efter håren. Detta är rikigt bra country av det moderna slaget, med snärtig melodi och text som handlar om något.
#4(5): Zac Brown ”Colder Weather”: Är det Alabama i förklädnad?
#5(6):Darius Rucker ”This”: Mycket bra radiocountry av en av mycket få afro-amerikanska artister av den nya generationen.
#6(7): Lady Antebellum ”Hello World”: Rätt hygglig ballad, men det är treminuters countrypopdängorna som fastnar på allvar.
#7(9): Jerrod Niemann ”What Do You Want”. Lite country, lite rock, passar alla. Njutbart av en låtskrivare som uppmärksammats av bland andra Garth Brooks och John Andersson.
#8(4): Brad Paisley ”This Is Country Music”: Så här skarp har han inte varit sen ”Part 2”. Viktigaste countrylåten på år och dagar.
#9(13): Sara Evans ”A Little Bit Stronger”: En stark comeback.
#10(12): Miranda Lambert ”Heart Like Mine”: Härligt bett i rösten och mycket countrykänsla.
Glöm inte att det går bra att lyssna hos Billboard!
Emmylou Harris som jag och många andra vill ha henne: Två låtar från den bortglömda tema-plattan ”The Ballad of Sally Rose”, cirka tio år före ”Wrecking Ball”. Lyssna och njut.
Sugen på lite akustisk americana i april? Singer/songwritern Otis Gibbs från Wanamaker, Indiana turnerar i Sverige. Se här!
Hans musik är politiskt sprängstoff i USA, inte minst hans senaste platta som handlar om Joe Hill och även uppmärksammats i Sverige. Men därmed inte sagt att han är gravallvarlig hela tiden. Hna är en mycket underhållande artist som inte bara river av sina låtar rakt upp och ner, utan mellansnacket är en mycket viktig del av showen.
Många musikklubbar skryter med att de ordnar ”In The Rounds” med låtskrivare. På Bluebird Café i Nashville finns originalet och där har stjärnor fötts i snart trettio år.
Bluebird Café är ett av världens bästa ställen för låtskrivare som vill märkas. Här är det nämligen i regel låtskrivarna som framför sina egna låtar och under framträdandena råder absolut tystnad i publiken. Mellan seten däremot brukar det finnas en hel del att tala om.
Grundaren och tidigare ägaren Amy Kurland drev Bluebird Café i drygt tjugofem år. I början av 2008 överlät hon rörelsen till Nashville Songwriters Association International för att försäkra sig om att den skulle sätta låtskrivarna i centrum. Kommersiella erbjudanden saknades sannolikt inte.
Låter det tråkigt? Absolut inte, efter en vecka eller så kan det vara skönt att vila öronen en kväll. Och även om det är musiken är viktigast så skäms inte köket för sig, fast nästan hela menyn går att äta utan bestick!
Vid här konserten, som spelades in i maj 1992, medverkade Chet Atkins, Jerry Reed och sångerskan Suzy Bogguss. Bandet som kompade dem bestod av det bästa Nashville hade att erbjuda på den tiden, såsom Mark O’Connor på fiddle och Jerry Douglas på dobro.
Det är tre stjärnor i ordets bästa betydelse vi möts av på denna DVD och tillhörande CD – två av genrens bästa och mest kreativa gitarrister och en mycket bra, men undervärderad sångerska. Konserten är inspelad på en caféscen, så ord som ”intimitet” och ”närvaro” blir just den här gången mer än bara klyschor. Ett bra tillskott till DVD- eller CD-samlingen.
