Uttrycket myntades av en skribent som i samband med Alan Jacksons konsert i Eskilstuna i förfjol konstaterade att det till övervägande del var vanligt hyggligt folk i vanliga kläder som lyssnade och trivdes. Effekten syftade på en förväntan om besök av fler etablerade countryartister, med minimal hipfaktor, och utanför de etablerade festivalerna.
Hittills har det inte hänt så mycket, men i den 10 augusti kommer Alan igen. En högtidsstund för de som vi att country ska vara country och inget annat.
För övrigt så har Alan Jackson och hans bolag sen början av karriären gått skilda vägar efter drygt tjugo framgångsrika år tillsammans. Beslutet var ömsesidigt och han är redan på väg till ett nytt bolag.
Sista albumet för det gamla bolaget blev ”34 Number Ones” en mycket fin samling med alla hans största hits och ett par outgivna låtar. Ett kap för de som precis har upptäckt honom och missat de tidiga numera utgångna albumen.
Vilka andra artister kan vi hoppas på kommer hit som ett resultat av Alan Jackson-effekten? Två namn som jag hoppas mycket på är Brad Paisley, som var i Norge i fjol och kanske Patty Loveless som fortfarande har en bra karriär om än i det lilla formatet.
Om country 