september 17, 2020

En ny programförklaring


Idag för exakt två år sedan förklarade jag högtidligt att från och med nu är det Twitter som gäller och att bloggen som sådan var satt i viloläge.

Från och med idag och så länge jag känner för det kommer jag att kommentera min viktigaste tweet för dagen, kanske fler, här. Tillkommer oregelbundet skivor som jag recenserar för olika publikationer och kanske en och annan överraskning. Men inga löften!

Countrymusik och närliggande genrer är fortfarande huvudämnet, sen kan det tillkomma annat som har format mig.

september 18, 2020

Carrie kan


Om ni för principens skull tar avstånd från allt nashvilleproducerat, ta en titt på det här.

september 17, 2020

Därför skriver jag


Just det, jag skriver för att ge tillbaka lite av det som musiken har gett mig. Det är därför jag finner ett nöje i att hitta artister långt bortom de vältrampade stigarna.

september 16, 2020

Spänningen stiger


Jag kommer att hitta på något här i morgon. Det tog två år för inspirationen att komma tillbaka.

september 14, 2020

Jag har funnit


… nyckeln till hur jag ska kunna återuppliva bloggen utan att det blir för mycket för mig. Twitter kommer fortfarande att vara huvudsaken för mig, men kanske att jag kommer att publicera en del godbitar på modersmålet.

augusti 17, 2020

Rumer ”Nashville Tears”


Eftersom hennes senaste skiva bestod av Burt Bacharach och Hal David-låtar förväntade jag mig att ”Nashville Tears” skulle vara något liknande med lite countrypolityr. Inte självklart en lyckad kombination.

Men så informerade jag mig och fick veta att hon hade letat bland okända demos i Nashvilles skattkistor, och att hon till slut fastnade för Hugh Prestwood så pass att det fick bli en skiva med hans låtar. Därmed föll idén med endast okända och bortglömda verk. Trisha Yearwood och Alison Krauss har gjort originalen till ett par låtar.

Resultatet blev lyckat. Rumer gör låtarna till sina egna; hennes svala röst och smäktande stråkar funkar fint ihop med steel- och resonansgitarr. Hon tänjer gränsen långt åt pophållet, men tappar inte countryidentiteten.

Lyssningstips: ”Ghost In This House”, ”Deep Summer In The Deep South” och ”The Song Remembers When”.

augusti 12, 2020

Hot Country Knights ”The K is Silent”


Jag har gjort mitt bästa för att undvika Hot Country Knights i tron att det var ett rent spexband, långt under Dierks Bentleys värdighet, komplett med fejkade bakgrundshistorier. För att inte tala om de hemska scenkostymerna.

Men så fick jag anledning att tänka ett varv till. Skivan skulle recenseras och jag kom att tänka på att jag själv många gånger har tjatat om kopplingen mellan countrymusik och komik. Humorn finns där, men musikerna är seriösa, Dierks Bentley och hans turnéband. Alltså inte ett countrymusikens svar på Milli Vanilli, utan ett gäng grabbar som vill ha lite kul och koppla av mitt i allvaret.

Tre låtar utmärker sig som 100% seriösa och country; Asphalt, en fyndig ordlek om ett smärtsamt uppbrott; och duetterna Pick Her Up (med Travis Tritt) och You Make It Hard (med Terri Clark).

augusti 11, 2020

My Darling Clementine ”Country Darkness, vol. 2”


My Darling Clementine utnyttjar EP-formatet väl. På den aktuella skivan finns det ingen utfyllnad, bara välgjord Americana, fyra berättelser från livets skuggsida. Verkar det trist? Någon måste väl sjunga de betrycktas sånger också.

Just de här sångerna kommer från den mångsidige Elvis Costello, vars kärlek till countrymusiken ofta har lyst igenom i hans egen karriär. Enligt en pressrelease är 12 låtar utvalda till detta projekt, vilket betyder att en tredje volym är att vänta snart.

Kanske inte countrymusik för alla, men för mig.

augusti 10, 2020

Jaime Wyatt ”Neon Cross”


Traditionell country -knappast. Bra musik med countryrötter – ja. Innerst inne tror jag att det saknar betydelse, Jaime gör inte sin musik för att tävla om vem som är mest country. Han har en historia att berätta och hon gör det bra.

Vad som ärt mycket tydligt är att hon har skakat av sig de demoner som plågat henne tidigare. Kampen är vunnen, men det finns sår kvar att läka. Ett mer genomtänkt låtval och dito produktion hade inte skadat. Jag gillar det mest, fast det spretar åt olika håll.

Mycket bra och mycket country är bland annat; ”Just A Woman”, ett klassiskt relationsdrama med behörig hjälp av Jessi Colter: och ”Hurt So Bad” tillsammans med Shooter Jennings.

augusti 5, 2020

Ted Russell Kamp ”Down In The Den”


Han är en musikalisk mångsysslare som förutom sina egna verk har en imponerande meritlista som studiomusiker och producent. Han är en vagabond och trubadur som tar sin musik på allvar oavsett om han spelar för tio personer eller en fullsatt konsertlokal; oavsett om han spelar in i en fullt utrustad storbolagsstudio eller i hemmastudion The Den.

Down In The Den kanske inte låter som den mainstreamcountry som jag vanligtvis lyssnar på, men det är väldigt lyckad hybridmusik som berikar. Musik som jag lyssnade på väg mot countrymusiken och fortfarande plockar fram ibland. Jag hör ekon av The Bands pre-Americana (Hobo Nickel), countrysoul a la Russel Smith (Word For Word), lättflyktig västkustcountry (My Turn To Cry).

Till sist, håll ögonen öppna efter Ted Russell Kamp som scenartist den dag som allt blir som vanligt igen, och han kan komma hit igen. För det är jag säker på att han gör.

%d bloggare gillar detta: