september 17, 2020

En ny programförklaring


Idag för exakt två år sedan förklarade jag högtidligt att från och med nu är det Twitter som gäller och att bloggen som sådan var satt i viloläge.

Från och med idag och så länge jag känner för det kommer jag att kommentera min viktigaste tweet för dagen, kanske fler, här. Tillkommer oregelbundet skivor som jag recenserar för olika publikationer och kanske en och annan överraskning. Men inga löften!

Countrymusik och närliggande genrer är fortfarande huvudämnet, sen kan det tillkomma annat som har format mig.

november 11, 2021

Brett Eldredge ”Mr Christmas”


Jul/Christmas, jag har lite svårt för högtiden som en beteckning på en genre. Det kan vara så mycket, allt från psalmer till rock n’ roll. Lägg där till alla mysiga vinterlåtar som vare sig nämner Jesus eller jultomten.

Crossover mellan Christmas och Country? Som den drivne croonern med ett brett register Brett är klarar han det bra. ”Jingle Bells”, ”Rudolph the Rednosed Reindeer”, ”Santa Claus is Comin’ to Town”, med flera julhits radas upp. Kanske inget för koncentrerad lyssning i favoritfåtöljen, men absolut för att höja stämningen mellan helgens aktiviteter.

… men hur många tänker på att Jesus föddes då? Del av en vers från barndomens julspel i kyrkan, och visst gör Brett Eldredge det. God Rest Ye Merry Gentlemen och Come All Ye Faithful låter och känns rätt. Mer av den varan finns på hans första julskiva ”Glow”.

november 9, 2021

Chapel Hart ”The Girls Are Back In Town”


Jag bryr mig inte om Chapel Hart har för etnisk bakgrund. Deras hjärtan slår i countrytakt och alla de viktiga ingredienserna är med: Texter som handlar om något, en bra känsla för melodier och en fantastisk stämsång. Men det går inte att förneka att de har ett par extra hinder att kliva över jämfört med en grupp unga kaukasiska män i samma situation.

Det är just därför som ”I Will Follow” är skivans bästa låt. Livet handlar om att följa sitt eget hjärta. Inte vad ”de” säger. Flera låtar lutar åt samma håll, men det är aldrig frågan om självömkan, bara sakliga berättelser ur livet. Spotify varnar, det står ”Explict” vid en handfull låtar, är livet tufft är det lätt så att språket blir råbarkat snarare än folkviseljuvt.

De började karriären som gatumusiker i New Orleans, och har nu nått halva jorden runt digitalt. Hur långt och var karriären kommer att leda återstår att se. Fortsätter de att följa sina hjärtan kommer de att gå långt

november 9, 2021

Chris Young ”Famous Friends”


Country är den lägre medelklassens och arbetarklassens musik. Den amerikanska alltså, och därmed följer ett antal kulturkrockar när den ska omplaceras till Sverige. Countrymusikens huvudfåra hamnar tyvärr ofta i kläm mellan den intellektuella folkvarianten och det som uppfattas som traditionellt.

”Famous Friends” börjar med ”Raised On Country” en varudeklaration av varifrån Chris Young fick sina intryck. Säkert ärligt ment, men resultatet av den uppfostran är något som ganska många svenska countryfans har svårt att smälta. Själv uppfattar jag det som genuint amerikanskt och inget att hetsa upp sig över, vare sig som särskilt bra eller dåligt. Helt enkelt medelmåttigt.

Men jag har en plats där ”Famous Friends” passar bra, i min två tons CUV på väg mot nya mål. Då tjänar skivan som en stunds lättare underhållning och näring åt drömmar.

november 9, 2021

Mickey Guyton ”Remember Her Name”


För det första, jag är väldigt glad över att Mickey Guyton valde country i stället för någon mera självklar genre för en afrikan-amerikansk sångerska fast besluten att göra karriär inom musiken. Hennes lyrik hör hemma här, även om det musikaliska uttrycket är blandat. Crossover är inget nytt inom country.

För det andra så är hon lika mycket äkta amerikan som vilken bredbent manlig kaukasisk sångare som helst, som menar att livet går ut på snabba kickar. Hon befinner sig mitt i livet och hon mår bra, men vägen dit var krokig.

För det tredje så är det country att stå upp för något och det är vad hon gör, hela dagen, även om det inte är de gängse frågorna.

För det fjärde så har jag inga problem med artister som tänjer lite på gränserna lite, så länge hjärtat är med, och så länge det är frågan om att lägga till snarare än att dra ifrån. Måhända ligger hon en bit från min musikaliska mittfåra, men jag tycker väldigt mycket om den här skivan.

november 9, 2021

Katie Jo ”Pawn Shop Queen”


Flera ledande tidningar med inriktning på Americana har slått knut på sig själva i försök att beskriva hennes förträfflighet. I regel en varningssignal, men i detta fall relevant. Ty hon är drömmande nostalgisk, genuin, med mera.

För ett antal år sedan var hon med om ett antal upplevelser som hade krossat vem som helst, men hon tonsatte sina upplevelser och lite till. Upplevelser som för en tid drev henne in i en djup depression.

Trots hennes bakgrund är det inte bara jämmer och elände på den här skivan. Inledande ”How Soon” är charmig västkustcountry som får mig att trumma på ratten i det rum jag gärna lyssnar på ny musik; ”I Don’t Know Where Your Hearts Been”, ja det hade kunnat vara Loretta Lynn i yngre år.

Katie Jo är en överlevare och jag vill gärna höra av henne igen. Country är musik för vanliga människor har inte haft perfekta liv.

augusti 13, 2021

Olivia Ellen Lloyd ”Loose Cannon”


Olivia är exakt en sådan där artist som jag förväntar mig att få lyssna på i ett litet hål i väggen i Nashville (fast hon råkar på Brooklyn, NY). En som blandar country, heartland rock, honky tonk, med mera, och gör allt ungefär lika bra. En artist för vilken uppväxten i Shenandoah Valley inte bara är tomt skryt, utan en källa till inspiration.

Det är lite segt för mig i början, men en dryg minut in i andra låten ”Emily” har hon krossat mitt hjärta. Och sen rullar det på. Hon har en historia att berätta och hon gör det med förtjänst. Livet är ett helvete, men det lindrar smärtan att sjunga om det, eller bara festa loss för at få glömma en stund.

Country med stort C, så långt bort från infantil Bro Country som det går att komma.

augusti 11, 2021

Shannon McNally ”The Waylon Files”


Att göra en skiva med Waylon-covers kräver både mod och stilkänsla. Många har känt sig kallade, och färre har lyckats. Shannon McNally hör till de senare, i kvinnlig kontext. Alltså, hon har inte försökt göra det så likt Waylon som möjligt eller bättre (?). I stället har hon samlat ett bra band och gjort det bästa hon kan av dessa låtar på sitt sätt. Det är skillnad.

Urvalet av låtar inkluderar allt från kända standardlåtar, till de som sällan hörs. Och på tal om att göra dem ur kvinnligt perspektiv, att byta ett och annat pronomen är lätt gjort, men det kräver sin kvinna att framföra dem trovärdigt. I’m A Rambling Man, exempelvis, blir en helt annan låt när den framförs som en varning till hennes medsystrar att inte bli alltför involverad i en man som inte stannar och så vidare.

Ett intressant och lyckat försök att sätta kända låtar i ett annat sammanhang som gärna kan få efterföljare.

augusti 10, 2021

Thomas Rhett ”Country Again, vol 1”


Thomas Rhett var en av de artister som jag frivilligt inte brydde mig om att hålla koll på när jag bestämde mig för att gå min egen väg när det gällde att hitta countrymusik jag gillar. Min uppfattning är därför endast i ringa grad färgad av andras uppfattning om huruvida han är country eller inte.

På den aktuella skivan rör han sig smidigt mellan lättviktig countrypop och lite tyngre tongångar. Lyriken är nära nog 100% country, men han vacklar en del vad gäller de musikaliska uttrycket. Trots de bästa intentioner om ett naknare och mer akustiskt sound förekommer en del elektroniska hyss. Country kan låta på olika sätt, och bara för att man gillar country som genre behöver man inte tycka lika mycket om allt som får den etiketten.

Jag har alltså inte svårt att erkänna att somliga låtar nästan fick mig att somna, samtidigt som det fanns de som grep tag i mig. ”Were We Grew Up” lever inte riktigt upp till vad den lovar, ”What’s Your Song” är snäppet bättre. Och ”Country Again” är riktigt bra, där känner jag igen mig.

Om titeln varslar om en ärlig avsikt att söka sig tillbaka till rötterna är jag nyfiken på volym två, även om jag ger volym ett medelmåttigt betyg.

augusti 10, 2021

Brock Gonyea ”Where My Heart Is”


Jag har sagt det förut och jag säger det igen: EP kanske är det tuffaste formatet för en artist på gång. Sex låtar lämnar inget utrymme för halvmesyrer och utfyllnad. Men Brock behärskar formatet.

Ibland är det ett nöje att recensera musik, ibland är det en plåga. Att ta sig an ”Where My Heart Is” tillhör den förra kategorin. Det är som att lyssna till en levande jukebox, en påminnelse om bättre tider och countrigare countrymusik. Detta menat som en stilmarkering, även om låtarna känns som lån från stjärnor från förr är det genomgående original. Och den hör gången menar jag inte nittiotalet, utan femtiotalet och stjärnor som Hank Williams och Webb Pierce.

En mycket bra första skiva som lovar mer.  Hoppas att den är vad ”marknaden” vill ha.

maj 16, 2021

Carly Pearce ”29”


Carly Pearce ger sig i kast med en skiva i det svåra EP-formatet, sju låtar och alla måste sitta för att resultatet ska bli bra. Som om inte detta vore nog är ”29” en musikalisk självbiografi. Tidigt kan tyckas, men om man lyckas med att gifta sig och skilja sig inom loppet av ett år finns det material så att det räcker.

Med den bakgrunden är det att det blir en sorgsam blick bakåt, men icke. Till tonerna av oemotståndlig countrypop berättar Carly om orsaker och verkan, och hur man går vidare med livet. Hon förebrår sig själv i Should’ve Know Better och varnar sin efterträdare i Next Girl. Och titellåten är en sammanfattning av det hemskaste året i hennes liv.

”29” inte som om någon av countrymusikens kvinnliga giganter från förr hade gjort ett skilsmässoalbum. Men vare sig countrymusik, skilsmässor eller livet som helhet är som de var förr.

%d bloggare gillar detta: