september 17, 2018

Min programförklaring


 

Om ni inte redan har förstått det:

Detta kanske retar en del, men jag står för det till 100%.

februari 15, 2019

The Earls of Leicester ”Live at The CMA Theater in The Country Music Hall of Fame”


När The Earls of Leicester bildades 2013 var det med det bestämda syftet att bevara arvet efter Lester Flatts och Earl Scruggs, samt att presentera det för en ny generation av lyssnare. ”Live at The CMA Theater in The Country Music Hall of Fame” passar väl in i den planen.

Förvisso spelar The Earls of Leicester (Jerry Douglas, Barry Bales, Shawn Camp, Charlie Cushman, Johnny Warren, Jeff White) endast musik av Flatts & Scruggs, men det vore fel att kalla dem ett cover- eller tributeband. Till det har de gjort alldeles för mycket i andra konstellationer och har alldeles för mycket integritet. Samtidigt som de är trogna originalen, har de blåst nytt liv i dem och ett par spår låter rentav bättre, förmodligen beroende på modern inspelningsteknik.

Inspelat över två kvällar på The CMA Theater och med introduktion av Eddie Stubbs ger detta en totalupplevelse av att vara där, på något annat sätt kan jag inte säga det. Låtlistan omfattar ”Rollin’ In My Sweet Baby’s Arms” och ”Martha White Theme”, men de har grävt djupare än så för att hitta åttio minuter av musikhistoria. Ett stycke som jag gärna återvänder till efter att recensionen är avslutad. e){retur

Etiketter: , , ,
februari 13, 2019

Stryker Brothers ”Burn Band”


Ungefär en gång i kvartalet ställer jag om från intensivt mikrobloggande via Twitter till att skriva mer normala recensioner. Ofta nog något som känns vant och säkert att uttala mig om, mer sällan något som är likgiltigt och ungefär lika ofta något som gör att jag känner glädjen i att upptäcka något nytt. Som Stryker Brothers.

Jag tror inte för ett ögonblick att de var hangarounds till outlawrörelsen på sjuttiotalet som dog i fängelse för att åtskilligt senare få sina inspelningar upptäckta. Lika lite tror jag att det är några nutida americanahjältar som har ett sidoprojekt under annat namn. Eller rättare sagt, jag bryr mig inte. För:

Jag vet att detta är texasmusik som jag tycker väldigt mycket om. Influenser från flera av de största i gränslandet mellan country, folk och country än det går att räkna upp. Vackra melodier (och dito stämsång), passande instrumentering och en återhållsam produktion. Texter, inte alltid barnvänliga, som manar till eftertanke. Svårare än så är det inte.

Till sist så ärt jag nog ändå ganska säker på att Robert Earl Keen är en av bröderna. Fast det är inte bekräftat.

Etiketter: , , ,
februari 12, 2019

Brett Young ”Ticket To LA”


Det hade varit lätt att avfärda Brett Young som popcountry, skriva något slätstruket negativt och ge ett betyg strax under medel. Men vi lever i en föränderlig värld, även om vi inte måste tycka om alla förändringar. Och i vilken utsträckning är det rimligt att låta ett värdeomdöme påverkas av vilken av femtioelva undergenrer en artist tillhör?

För när det gäller lyriken tycker jag nog att Brett Young träffar tämligen rätt, även om han håller sig inom ett snävt område. Det är mycket hjärta och smärta, uppbrott och återföreningar även om det grundläggande läget är positivare än på debuten. Dessutom i viss utsträckning självupplevt och väldigt mycket intressantare än ytterligare ett verk om pickuper, öl och nakna flickor.

Brett har en bra röst och de flesta melodierna håller måttet. Men det är tydligt att det är arrangerat och producerat för att slå på flera marknader av vilka hard core country inte är den viktigaste.

Som mitt liv har sett ut de senaste åren har amerikansk countryradio varit min viktigaste källa till musik, och trots allt, låtar som ”Ticket To L A” och ”The Ship And The Bottle” lyssnar jag gärna på en eller två i timmen.

Etiketter: , ,
februari 11, 2019

Randall King ”Randall King”


Det är lika bra att gå rakt på sak: Gillar du George Strait gillar du sannolikt Randall King. Traditionell country lever och frodas nere i Texas. Och den behöver inte vara inte vara alternativ eller outlaw, mitt i duger bra när det görs med stilkänsla.

Randall växte upp under relativt enkla förhållanden. Det gav honom en god och mycket att skriva om. Att växa upp med musik från de bästa genom tiderna likaväl som de som var främst under 90-talet gav honom goda förebilder. Och en mycket bra röst gör att folk lyssnar.

Han har själv, helt eller delvis, skrivit alla albumets tretton låtar. En hel del av det slaget som med automatik kallas riktig country som Takin Me A Heartbreak eller Dent It In; riktigt tunga ämnen som demens i Sometimes He Knows Me. Samt det farligaste av allt, underfundig humor som i Tuggin’ On My Heartstrings.

Arrangemangen och produktionen är som ett eko från nittiotalet. Genrens karaktärsinstrument får fritt spelrum och autotune är ett okänt begrepp.

Etiketter: , ,
februari 8, 2019

Shawn Fenner


Ett av mina tråkigaste inlägg, men det handlar om riktigt bra musik. Shawn hör till de som har hittat andra vägar att nå ut. Klicka vidare, lyssna och njut. Ett fynd för er som gillar Alan Jackson med flera.

Etiketter: ,
februari 8, 2019

Jag är country


Det är inte krångligare än så.

Etiketter: , ,
februari 7, 2019

Så enkelt


Svårare än så här behöver man inte göra det.

Etiketter: , ,
februari 7, 2019

Det var så det började


1 augusti 1927 spelade Carter Family in den här låten och resten är som man säger historia. Det går inte att räkna hur många inspelningar som finns, och jag har publicerat minst två förut. Men detta är den bästa. Hittills.

Etiketter: , , ,
februari 6, 2019

Gretchen Peters till Stockholm


Detta får jag inte missa och jag kommer att jobba in i kaklet för att komma dit. Gretchen Peters är förutom en enastående singer/songwriter också en av de absolut trevligaste människorna man kan stöta på i denna inte helt renhåriga bransch.

februari 6, 2019

Alabama


Åren går. Musik från 80- och 90-talet är numera gammal fin country.

Etiketter: , ,
%d bloggare gillar detta: