Daryle Singletary–Aint It The Truth

Vid sidan om George Jones “Who’s Gonna Fill Their Shoes” den kanske viktigaste låten inom hela genren. Även denna omöjlig att lyssna till utan att få tårar i ögonen:

Aaron Tippin–You’ve Got To Stand For Something

Jag har försökt att leva efter de här orden sen jag blev vuxen. Det har kostat mig mycket, och frågan är om det har varit värt det, men jag hoppas att jag blir en vinnare till sist.

Ett uppror?

Nu jäser det bland svenska country- (och andra) musiker. Bilden säger det mesta i humoristisk ton – man kan aldrig tjäna något på att spela gratis. Inte på festivaler, inte på restauranger, ingen annan stans.

Jamie Meyer “Dance The Night Away”

I väntan på bild(er) från konserten med Robbie Fulks, en video:

Riktigt begåvad countrypop med ett stänk av västkust. Gillar det väldigt mycket. Läs gärna min artikel Att tillhöra en grupp.

Toby Keith–How Do You Like Me Now

Nu är det dags att bli lite personlig. Videon handlar om en tragikomisk kärlekshistoria – men för mig har låten större betydelse än så. Som barn och tonåring var jag en särling som var utanför, utan att var direkt mobbad. De som hade samma inriktning på gymnasiestudierna tyckte att jag var en konstig prick på grund av mina intressen och vise versa.

Även om jag för närvarande är utan civilt arbete så var det efter åtskilliga år i yrkeslivet (och som krönikör i ginzakatalogen) som jag fick min upprättelse. DEn här videon tillägnar jag dem som var på min sida på vägen fram.

Tänkvärt från en som har rätt att tycka

Jag tycker att Vince Gills uttalande talar för sig själv. Visst är det märkligt att priset på musik har sjunkit drastiskt de senaste decennierna, och samtidigt som folk i allmänhet har fått det bättre så är de inte beredda att betala vad musiken kostar. Tänk på att exempelvis Jimmie Rodgers var megastjärna under en tid då många knappt hade mat för dagen.

Klarar musik sig inte längre i konkurrens med andra sorters förströelse och vad kan vi göra åt det?

Om energinivåer

Ja, jag lever fortfarande även om jag har tagit mitt längsta uppehåll. Ett antal händelser som kräver full uppmärksamhet, plus minnet av min fars sjukdom och död, har hållit mig borta från tangentbordet.

Egentligen skulle jag ha publicerat en intevju med en av sveriges mest lovande unga musiker inom de genrer jag bryr mig om. Men han sa en del off the record som är ännu värdefullare. Saker som jag har berört förr och som tål att upprepas.

Jag lovar och bedyrar att jag ska sluta sprida negativ energi så gott jag kan. Alltså kan det bli så att jag avstår från att kommentera vissa händelser. Uppenbara orättvisor kommer jag dock inte låta passera.

Till er som lyssnar: Besök minst ett arrangemang med livemusik i sommar. Det kommer jag att göra, även om plånboken just nu ser ut som en vinthund. Fortsätt att köpa skivor med de artister som fortfarande gör musik den vägen, eller betala för nedladdningar.

Till er som spelar: Det tar ungefär tio år att slå igenom över en natt, så ligg i och träna allt vad du orkar. Följ gärna nämnde musikers exempel och skaffa en rejäl yrkesutbildning. En bra inkomst är den bästa garantin för konstnärlig frihet.

Ja, de här orden kommer inte direkt från den unge musikern, men han fick mig att tänka i andra banor.

Chris Hillman & Herb Pedersen ”If I Could Only Win Your Love”

Ett antal händelser i mitt liv har gjort att jag blivit tvungen att göra upp med mitt förflutna. Vissa värden består dock:

Säkerhetsinformation

Om ni tror att ni sköter det där med lösenord bra så har ni fel. Fråga en som vet …

White Line Fever

Har tjatat om detta ämne några gånger, så nu är det väl dags att tala om vad iden kommer ifrån, utifall att någon inte vet: