RT @krizrogers: Chase's and my thoughts and prayers go out to the loved ones of the great Mr. George Jones. Thank you for your... http://t.…1 month ago
RT @BjurmanPer: Och det är The Tennessean, lokaltidningen i Nashville, man ska läsa idag. Där George brakande huvudnyhet, förstås:
http://t…1 month ago
Den här är påfrestande att lyssna på. Men det kan ändå inte jämföras med de känslomässiga stormar som måste ha härjat inne i Vince Gill. Patty Loveless sjunger som de som körar bakom George där han är nu.
Enkel och värdig avslutning.
Inspelat samma dag som George gick in i evigheten.
Keith Urbans avsked.
En av mina vänner i branschen sa: “Om Elvis var the King of Rock n’ Roll och Michael Jackson the King of Pop, så var George Jones the King of Country”.
Bra fart i kommentatorsfältet, med några spridda oförskämda och/eller okunniga inlägg. Typ det vanliga dravlet om liknelsen med dansbandsmusik, en 60-årig countryentusiast som inte visste vem han var, och så vidare.
Missade honom med tio minuter på min första resa till Nashville och kommer alltid att sakna honom – han var ett av alldeles för få original, en stilikon som var med och definierade en hel genre. Tyvärr fick han här i Sverige aldrig det erkännande han förtjänade bland de som är allmän musikintresserade.
En hyllning med hjälp av Spotify kommer senare i kväll.
Ytterligare ett livstecken från en av mina nittiotalsfavoriter. Efter hennes utmärkta debutalbum från 1997 var det i stort sett tyst från henne tills härom veckan då en av mina mest pålitliga informatörer tipsade om att hon hade gjort ett nytt album.
Det visade sig att det nya albumet var inspelat redan 2003, men att det först nu fanns pengar nog att släppa det. Dessutom hade Ruby glädjen att tala om att hon precis har skrivit ett knippe låtar som hon tror mycket på.
Ruby Lovett är traditionell country i sin enklaste och mest naturliga form, med stort C och utan onödiga krusiduller och ängsliga blickar åt vad som är inne för tillfället.
Min tillfälliga energibrist gör att jag ber er läsa en artikel om det som en gång var, och faktiskt fortfarande är ett av sveriges bästa band av den traditionella skolan. Bandet som aldrig drabbades av töntstämpeln och aldrig heller tillät det hända – Jivin’ Jake and the Spitfires.
Nu jäser det bland svenska country- (och andra) musiker. Bilden säger det mesta i humoristisk ton – man kan aldrig tjäna något på att spela gratis. Inte på festivaler, inte på restauranger, ingen annan stans.
Mycket av det hon gjorde med Rednex tycker jag fortfarande är trams. Men hennes insats på hyllningen till Alf Robertsson förlät det mesta. Dessutom är det här en synnerligen otäck sjukdom som även har slagit till bland mina närmaste.
… så är de uppenbarligen på gång igen. Det som har stått i tidningarna hittills om den nya plattan med tillhörande konserter visar att de är både äldre och smartare. Stay tuned, kanske kommer det ett omdöme från mig också.