RT @krizrogers: Chase's and my thoughts and prayers go out to the loved ones of the great Mr. George Jones. Thank you for your... http://t.…3 weeks ago
RT @BjurmanPer: Och det är The Tennessean, lokaltidningen i Nashville, man ska läsa idag. Där George brakande huvudnyhet, förstås:
http://t…3 weeks ago
Av allt att döma har countryfestivalen i Furuviksparken ägt rum för sista gången. Jag hoppas innerligen att arrangörerna av denna festival kan dra sig tillbaks och minnas att det som varit utan att drabbas av konkurs.
Sen kommer föjdfrågorna. Beror det på: 1) Ett vikande intresse för countrymusik, eller 2) Att festivalformatet inte längre lockar? Jag har behandlat frågan förut och jag gör det igen.
Eftersom utbudet av levande countrymusik aldrig har varit större dristar jag mig att påstå att det är det senare. Och det är inte bara den ena sidans fel. Samtidigt som arrangörerna borde se åt en växande andel lyssnare som åker på festival enbart för musiken, är det nog dags att publiken vänjer sig vid att kvalitet kostar. Jämför gärna med Sweden Rock.
Det tog några år innan de fick sina livspussel att stämma med varandra, men i höstas låste Buddy Miller och Jim Lauderdale in sig tillsammans med ett knippe bra låtar och en samling musiker (de bästa tillgängliga). Tre dagar senare kom de ut och hade en färdig platta med sig.
Ungefär så gick det till och därmed anslöt de sig till en tradition från 50-och 60-talet, när manliga countryartister skrev låtar tillsammans och gjorde duetter på skiva. ”Louvin Brothers!”, utbrister somliga. Själv tycker jag att det ligger mer åt Everly Brothers-hållet.
Förväntar man sig ett traditionellt countryalbum i betydelsen det mesta går i 4/4-takt med massor av steel och fiddle, ja då är det här inte ett album som man kommer att uppskatta. Har man däremot drömt om en privat konsert med två kompetenta singer/songwriters hemma i vardagsrummet är detta helt rätt. Maken till närvarokänsla och värme får man leta efter, och att man ibland saknar ett eller annat instrument i ljudbilden bidrar egentligen bara till den känslan.
Helt klart ett album som lockar till och kräver aktiv lyssning, och som växer för varje gång.
November började bra –sen fastnade jag i ändlösa stridigheter med försäkringsbolag och annat löst folk. Inte ens ett knippe fina musikupplevelser var tillräckligt för att jag skulle bli inspirerad att skriva. Men världen finns kvar och livet har återvänt.
Lite musikaliskt uppåttjack hjälper också och är helt ofarligt:
Men levande musik är ändå bäst och under min tystnad han jag se och höra vännerna Inger och Håkan (ni vet nog vilka de är) lyckas med något väldigt svårt: Att charma den lokala publiken. Det gick galant och de avskalade arrangemangen visade att deras låtar har en större potential än vad jag har anat. Vakna, någon!
Nästa dag var det dags att fara till Vara. Järnhandlaren, skivbolagsägaren, med mera, Jerker Emanuelsson hade sett till att ta dit en av mina favoriter från förr om åren: Bob Woodruff. En tyvärr underskattad,bortglömd och av missbruk märkt sångare och låtskrivare. Dessbättre visade det sig att han hade skakat av sig sina demoner och han lät riktigt bra. Gamla låtar blandades med nya, varav flera från en av nämnde Emanuelsson utgiven platta. Härligt att se att det finns en väg tillbaks från bortglömdhet och förnedring!
Men för andra gången i år for jag hem med förvissningen om att det var andraakten, i detta fall tillika kompbandet, Shurman som var kvällens stora behållning. Så inbjudande vuxenrock ympad med country har jag inte hört på åratal. 70-talets storheter som Creedence, CSNY, Gram Parsons med flera är självklara jämförelser. Och svenska Little Green. Lyssna:
Sådärja, nyfikenheten på musik är tillbaks och snart är min produktion uppe i normala volymer igen!
George Jones, till höger på bilden (ja, jag vet), har bestämt sig för att sluta turnera och avslutar storstilat med The Grand Tour som ska besöka cirka sextio städer under 2013.
