Various Artists “We Walk The Line”

 

På grund av tekniska svårigheter förknippade med Bluray-formatet dröjde det innan jag kunde se närmare denna produkt och det var det värt. En brokig samling artister visade sin kärlek, och trots slagsida åt det politiskt korrekta fanns det till och med aktiva och framgångsrika nashville-artister med på programmet.

Hyllningar av det här slaget kan bli jobbiga, när de befolkas av artister som för en kväll håller föremålet högt, och inte mer. Riktigt illa blir det i de fall då dessa har en frostig inställning till föremålets huvudgenre. Men som sagt var, det här känns äkta och visar att The Man in Black har haft en stor inverkan på ett brett spektrum av populärmusik.

Brandi Carlile sätter ribban med fullt drag i “Folsom Prison Blues”:

Och sen bara fortsätter det: Buddy Miller gör “Hey Porter” på sitt sätt med respekt för originalet; Shelby Lynne fångar det religiösa grubblandet i “Why Me Lord”; Kris Kristofferson och Jamey Johnson framför den förres “Sunday Morning Coming Down” på ett makalöst sätt; Rhett Miller valde “Wreck of the old 97” (ha ha) och gör den övertygande utan alternativa förtecken; Ronnie Dunn representerar Nashville och efter att ha fått flera avslag gör han “Ring of Fire” med mariachitrumpeter och allt: Och sen kommer den optimala avslutning. Titta och njut:

Bootleg, men ändå.

En helkväll i Göteborg

Onsdag och dags för veckans andra konsertbesök i Göteborg. Om tisdagens konsert var av det intima slaget, så var det denna kväll dags för storslagen country av modernt snitt. Kvällens huvudattraktion var Lady Antebellum med Jamie Meyer som uppvärmare, och i publiken syntes flera artister: Cina Samuelsson, Inger Nordström, Rasmus Eriksson, Tord Johnsen med flera. Publiken var blandad: allt från tonåringar med Sham 69 t-shirt till städade kostymer. Plus tre-fyra fullvuxna män i westernmundering.

Jamie Meyer började med en show som hade dugit gott som huvudattraktion. Bra låtar och ett rappt, men ändå inte forcerat tempo gjorde att publiken var med på noterna direkt. Innan den här kvällen var han för mig ett namn och ett par fina videor – nu tror jag att han är den svenske artist som ar störst möjlighet att landa ett majorkontrakt i Nashville och bita sig fast.
Om man har gett sig den på att inget nytt av värde har tillförts countrymusiken de senaste trettio-fyrtio åren kanske man inte tar Jamie Meyer till sig. Inser man däremot att crossover alltid har varit en del av genren vill man ha mer, snart. Texter om unga män på väg, med melodier vars countrytoner har fått västkustinfluerade arr tilltalar åtminstone mig. Jamie har dessutom en bra tenor, perfekt för den här sortens musik och ett band som vet vad de gör. Och viktigast av allt när det gäller livemusik: Ett naturligt sätt att kommunicera med publiken.

När Lady Antebellum äntrade scenen var det ett massivt tryck från början till slut. Kanske lite väl mycket tryck, för ljudnivån var näst intill smärtsamt hög och kontakten med publiken var inte den allra bästa. Men det tog sig allt eftersom kvällen gick och kanske var det lokalen som var för liten för ett band som är vant att uppträda inför fullsatta arenor?
Nåväl, det fanns mycket att vara glad åt också. Hitsen som bevisade varför de stjärnor i USA och hörs så att det märks i radioskvalet i Sverige, publiken som till slut sjöng med med ett leende på läpparna, Hillary Scotts röst som har förmågan att göra mästerverk av bagateller. Något säger mig att hon kommer att göra en soloplatta inom en inte alltför avlägsen framtid.
Bäst av allt var dock när trion satte sig på varsin stol, berättade hur allt började och hur en låt blir, samt gav ett prov på hur det kan låta. En mycket nyttig lektion för publiken.

Sett i ett större perspektiv var detta ytterligare ett bevis på att countrymusiken (och besläktade genrer) är på väg att växa ur festivalformatet till att bli något som är av större allmänt intresse. En genre som kan locka blandade grupper av musiklyssnare att klä upp sig och trivas och ha kul ihop.

Robbie Fulks–Pusterviksteatern Göteborg den 23/7

För det första är Robbie Fulks en mästare på att skriva låtar som handlar om något utan att bli långtråkiga. Ämnen som miljöförstöring, hans uppväxt, musikindustrins bedrövliga tillstånd och mycket annat behandlas med avslappnad lätthet. Han befinner sig mitt livet och skriver för oss mitt livet – det betyder mycket för mig.
Musikaliskt greppar han det mesta som omfattar country. Hans bluegrassrötter lyser igenom, mainstreamcountry fungerar, swing och blues likaså.

För det andra är Robbie Fulks stämband osårbara. Hur förklarar man annars att han och hans gitarr lyckas trollbinda publiken i drygt nittio minuter utan att han låter trött? Ett glas vatten på sluttampen bara, sen var det full rulle igen. Han älskar sin publik och kärleken är besvarad.
Genomgående spred han mycket och positiv energi – trots att han hör till de som har rätt att vara bittra.

För det tredje är Robbie Fulks en av de artister som har gjort att jag åter tror på musik som en konstform. Gårdagens konsert var min bästa helakustiska upplevelse någonsin. Unna er den ni också i en stad nära er.

Brad Paisley till Sverige – igen

Strålande nyheter – Brad Paisley är på gång hit igen. Och även den här gången har han en intressant suppportakt med sig, The Band Perry som står stadigt på egna ben med många fans och utmärkelser.

Aktuella datum är i Stockholm den 8/11 i Stockholm på Waterfront och dagen efter i Göteborg på Lisebergshallen.

Biljetterna släpps den 21/6.

Scandinavian Country Fair a k a Furuviksfestivalen

Har sett programmet och vid en hastig anblick ser det riktigt bra ut. Klicka så får ni se:

Hejsan Countryvänner!
Då har vi laddat inför årets countryfestival och aldrig någonsin har väl programmet sett bättre ut än det gör i år! Här är alla medverkande:
NÖJESSCENEN (Stora Scen):
KONFERENCIER: MATS RÅDBERG
TORSDAG 9 AUGUSTI

20:00 ROBYN YOUNG (USA)
www.robyn-young.com

21:15 SOUTH MOUNTAIN (CANADA)

http://www3.sympatico.ca/spiticco/home

22:30 HEATHER MYLES (USA)
www.heathermyles.com
FREDAG 10 AUGUSTI

20:00 EVA EASTWOOD (SVERIGE)
www.evaeastwood.se
21:15 TRENNA BARNES (USA)

www.trennabarnes.com
22:30 LARZ-KRISTERZ (SVERIGE)

http://larzkristerz.com

LÖRDAG 11 AUGUSTI

20:00 MATS RÅDBERG & RANKARNA (SVERIGE)
www.rankarna.se
21:15 MOE BANDY & THE AMERICANA BAND (USA)
www.moebandy.com
23:00 THE MAVERICKS (USA)
www.mavericksmusic.com
www.raulmalo.com

Men kan någon förklara för mig vad Larz-Kristerz har på en countryfestival på huvudscenen att göra? Hallå, det finns fina svenska band som också drar folk som inte ens är med på den här festivalen.
Tummen upp dock för att några band som förtjänar att märkas är med på lilla scenen.

Carlene Carter ”Live at Dalhalla”

Jag har nästan aldrig kommenterat något så lång efter att det släpptes och det lär dröja innan jag gör det igen. När fästmön C kom dragandes med en DVD för fem spänn kunde jag inte låta bli. Jag var inte där när det hände 2007 och jag köpte inte heller DVD:n när den kom, men nu fick jag vara med.

Carlene Carter har aldrig varit den världsstjärna som många av hennes fans i Sverige vill tro. Världen är inte rättvis, vare sig en oslagbar stamtavla eller talang hjälpte. Hon borde ha varit det, men livet kom emellan.

När konserten spelades in hade Carlene hämtat sig från en tur och retur-trip till helvetet och verkade i god form. Det som saknades i form av skönsång fanns i stället i form av humor, värme och nostalgi. Nostalgi som i hitsen från nittiotalet och de odödliga Carter Family-låtarna. Då var det glöd i henne och det märktes att familjen betyder mycket för henne. Tårarna som kom var äkta, och det var utan att jag fick en klump i halsen framför TV:n. Att Carter Familys musik är odödlig märktes på slutet i ”Will The Circle Be Unbroken” som ramades in av änglalik stämsång av Calaisa.

Återigen, svenska festivaler …

Att High Chaparral gjorde rätt i att boka Dwight Yoakam står jag fortfarande för. Det kostar säkert några kronor, och det kommer lika säkert att bära sig eftersom han har en ganska stor skara fans som i vanliga fall inte sätter sin fot på en svensk countryfestival.

Arrangören har naturligtvis sin fulla rätt att välja vilka andra artister som helst, även om jag tycker att det ser ut som om en del av dem har kvalificerat sig endast genom att inte vara svenskar. Jag hoppas också att de svenska artister som är med på affischen har fått så bra betalt att de finner det mödan värt.

Så långt är väl allt OK, om än med en del förbehåll. I slutet av förra veckan fick jag nämligen ett mail från en av mina kontakter i branschen …

Arrangören har godhetsfullt låtit meddela att de kommer att ha en scen för svenska artister som vill visa upp sig (för vem?), två band artister som får spela 2×45 minuter per dag någon gång mellan 12 och 18 (då garanterar jag att festivalbesökarna har annat för sig.) och givetvis får de tillgång till hela festivalen under helgen (så att de ska låta bli att begära anständigt gage?). Vill de jamma mellan speltiderna så är det OK (tacka sjutton för att arrangören vill ha gratis underhållning). Plats för tält/husvagn/husbil ingår givetvis liksom mat …

Min kontakt har ombetts komma med ett kostnadsförslag inklusive teknik och resor. Jag utgår ifrån att det är flera artister som har fått detta erbjudande och jag tycker att det liknar de historier från arbetarrörelsens barndom som jag har fått höra via äldre släktningar.

Scandinavian Country Music Fair a k a Furuviksfestivalen

Så här står det på festivalens egen hemsida:

Årets mardröm är över och vi har gjort klart med vår store amerikanske huvudakt, som är…
Kära countryvänner, tyvärr kan jag inte i skrivande stund avslöja det p.g.a. att det återstår några formaliteter i kontraktet. Men jag kan berätta att det är den i särklass dyraste akt vi någonsin tagit hit till countryfestivalen. Ja, t.o.m. mer än dubbelt så dyr som någon vi haft tidigare! Produktionen som kommer enbart för denna stora akt består av hela 19 personer, vilket även det är rekord!

Hos Micke Finell, på hans facebooksida, finns klara besked.

2012 – ett ödesår?

Det känns som om 2012 kan bli ett ödesår för musikindustrin i Sverige. Skivförsäljningen är vikande och det finns allt färre tillfällen för att artister att möta sin publik och dessutom få anständigt betalt.

Det första problemet kan få intressanta konsekvenser. Har ni till exempel reflekterat över att det är realistiskt att kuppa mot försäljningslistan? Eller, ännu värre, att artister som inte är säkra kort får allt svårare att få ett skivkontrakt?

Det andra problemet består av flera delar och den mest uppenbara kan man lösa genom att artister som har lämnat nybörjarstadiet blir restriktiva med att spela på dörren. Den andra är att nej till amatörtävlingar som fyller arrangörernas plånböcker utan att ge något tillbaks. Sen kan man inte komma ifrån att detta problem ligger i konsumenternas händer. För finns det ärligt talat någon annan publik än de som lyssnar på hårdrock som är beredda att betala det som kvalitet kostar?

Och vad har detta med countrymusiken att göra? En hel del, och det mesta har jag behandlat tidigare, men somligt förtjänar att nämnas igen. Det första är att det är dags att inse att det inte finns någon countrybransch i Sverige. Musikindustrin i Sverige är så liten totalt sett att det är få genrer som kan prata om en egen bransch, och country är inte en av dem. Därmed inte sagt att det finns aktörer som gör ett jättefint arbete som en del av hela musikindustrin.

Till sist – vad tror ni att det kommer sig att artister som gör habil country aldrig ens tar ordet i sin mun, eller sådana som efter att ha tagit ytterligare ett steg mot genrens kärna väljer att skippa c-ordet i sin marknadsföring helt enkelt för att de förlorar jobb och skivförsäljning på det? Imageproblemet har inte blivit bättre sen jag senast berörde det.

Blue Christmas 10 år

Har lust, men vare sig tid eller pengar, att ta mig till Malmö den 10-11/12, annars hade jag gjort det. Då är det dags för den tionde serien julkonserter med den musikaliske mångsysslaren Ulf ”Masken” Andersson i spetsen.

Det började som en fundering hemma i köket hos Masken. Var den svenska publiken mogen för julkonserter i lite mindre och intimare format, med flera låtar som inte ens var på svenska? Dessutom inte bara de storslagna, utan också en och annan med rockigare stuk.

Åren har gått och drygt trettio konserter senare har det visat sig att han hade rätt. Med på årets konsert är som tidigare de ytterst kompetenta körtjejerna Margareta Nilsson och Diana Nunez och hans band sedan flera år tillbaks, The Wild Bunch.

Räkna med en musikalisk upplevelse som med julen i fokus greppar hela den amerikanska söderns (och den svenskas) musikkultur. Priset är låga 295 kr inklusive kaffe och julkakor från den svenska södern

Mer info hittar ni på web.me.com/ulfmandersson