Brad Paisley “Wheelhouse”

Det är inte lätt att få ett grepp om Brad Paisley. Samtidigt som han sedan debuten har varit en av den traditionella främsta försvarare har han också allt som oftast tänjt på gränserna, utan att förlora fotfästet.

Så även denna gång – “Wheelhouse” uppfattar jag nämligen som ett konceptalbum som behandlar ämnen som är främmande för européer utan insikt om den amerikanska kulturen såsom den gestaltar sig söder om Mason Dixon-line. Den övervägande delen av låtarna handlar nämligen att hitta rätt i en tillvaro som blir alltmer komplicerad.

Ett töjande av gränserna som blev i starkaste laget för delar av den amerikanska publiken var “Accidental Racist” tillsammans med LL Cool J. Intentionerna – att uppmana till större förståelse mellan illa sedda och missförstådda grupper – var goda. Men den som vill missförstå gör det.

Om vi lägger texter och motiv åt sidan finns det fortfarande en hel del bra musik på den här plattan. Brad sjunger snyggt och hans flyhänta gitarrspel är inte att ta fel på. Dåligt är det aldrig, fast en del låtar är som ett kitt mellan huvudnumren, och när det är som bäst är det countryrock av bästa märke. Countryrock som i Eagles och POCO.

Sammanfattningsvis blir det ett betyg en bra bit över medel, samtidigt som jag önskar mig ett nytt traditionellt album i klass med “Part 2”.

Anna Stadling “Stadling/Cash”

Anna Stadling har gjort det lätt för sig. Att hylla Johnny Cash är i det närmaste totalt riskfritt. Om man dessutom nämner Emmylou Harris, Lucinda Williams och Steve Earle är succén given.

Anna Stadling har gjort ett riktigt bra album, och det står jag för. Väl medveten om originalen gör hon något väldigt personligt av varenda låt. Rösten är inte kristallklar, men mjuk och följsam och harmoniserar fint med det sparsamma kompet. Tempot är några snäpp lägre än väntat, vilket bara gör att texterna hörs tydligare.

Att såpass fin country görs utanför det svenska countryetablissemanget borde mana till eftertanke.

Underlåtenhetssynder #3B

Och så var det dags igen …

Oh My Darling “Sweet Nostalgia”: Varm och jordnära oldtimey av kompetent kvinlig kvartett från Kanada. Titeln ger vid hand att det är musik från anno dazumal, men det är lika mycket en förklaring till lyriken som gräver i kära minnen från barndomen.

 

Kyle Carey “Monongah”: Skulle tro att det här var en av de vackraste skivorna som släpptes i Sverige i fjol. Kyles röst har hur mycket värme som helst – inte ett spår av den konstlade råhet som många sångerskor i gränslandet mellan de rökiga bergens musik och dess rötter lägger sig till med.
Även lyriken är äkta, det är hennes liv och ingen annans det handlar om. Tyvärr finns det inget texthäfte, men med goda kunskaper i engelska går det bra ändå.

 

 

Robert Morgan Fisher “Notes For A Novel”: Ser man på, en singer/songwriter som använder en av mina favoritklyschor som titel till ett av sina album … Den gode Robert är en mångsidig herre som har gjort lite av varje och lyckats bra. “Don’t pigeonhole me” står det på förstasidan på hans hemsida, och när man läser hans programförklaring, "I have one foot firmly in fiction, the other in screenwriting and my heart in music.", så förstår man hur fel det vore.
En bra roman av en herre som låter som Steve Earle utan att bry sig.

 

 

Mikael Persson “Man With Hound”: Detta är en EP och albumet med titeln “Marks & Bleeds” är ute vid det här laget. Vid dryga femtio års ålder har Mikael insett att han aldrig blir någon rockstjärna. I stället levererar han, direkt från sin egen källare, ett stycke kompetent Americana för oss som är ungefär jämnåriga och inser att livet har både ljusa och mörka sidor. Flera starka namn från en svenska americanavärlden medverkade, och bakom reglarna satt Peter Holmström, Hemifrån.

Trailerpark Idlers “Meanwhile In Dogpatch”

 

Trailerpark Idlers låter precis som vanligt, vare sig mer eller mindre. Och det är ett bra betyg.

För det första är de fortfarande ensamma om att göra musik som går ända tillbaks till countrymusikens djupaste rötter. Långt före Hank Sr till och med.

För det andra så bryr de sig inte förtvivlat om det förra stycket, utan blandar och ger hej vilt. Exempelvis var jag bombsäker på att första spåret var en bortglömd låt från Lorettas produktion. Icke, även denna var signerad Morgan Hellman.

För det tredje betyder helheten ett bra och kreativt band inkluderande en kompetent låtskrivare att vi kommer att få lyssna av mer musik av det här slaget.

Och vid pass åttonde spåret bröts den positiva likformigheten av tre låtar som luktar dyigt vatten och nykokta kräftor och jag är förlorad. Igen.

HONKS “Singelgatan”

Ibland händer det att jag är först eller rentav ensam om att kommentera ett album. När det gäller den bespottade amerikanska originalcountry förstår jag vad det beror på och suckar. Men ibland undrar jag vad det beror på när ett svenskt album i ungefär samma fåra förblir utan kommentarer.

HONKS (ska uttydas Herrarna Olsson Nilsson Karlsson Ström) har åstadkommit ett stycke njutbar svensk-americana för oss män som har hälften kvar. Med avstamp i sina tidigare karriärer som innefattar tidigare svenska americanaprojekt, Mikael Wihe och Solstollarna (!) levererar de musik som innefattar det mesta av det spretiga begreppet countryrock. Lyriken däremot är kärnsvensk och nutid. Riksväg 23 (bra alternativ till de trista E4 och E22), familjeliv, fester, långa söndagar, sanningar och lögner avhandlas med ett vant öga och skarp penna.

Kanske obegriplig för de unga och svårsmält för de gamla. Men en hit för oss mitt i.

Missa inte det här bandet live. Argument finns på youtube.

Underlåtenhetssynder #3A

Någon gång ska jag väl komma ikapp. Och under tiden har jag kul

Waz E James “Noisy Trucks”: Mörk, mollstämd alternativ country som ger mersmak. Waz skriver med en brutal uppriktigt som får mig att tänka på Steve Earle, fast med mer genomtänkta melodier. I likhet med landsmaninnan Kasey Chambers försöker ha inte heller låta amerikansk, utan gör det bästa av vad han är.

The Great Recession Orchestra “Double Shot”: Ännu en högskolekurs i en av countrymusikens djupaste rötter, den första skrev jag om här.

Detta är sanslöst bra Western Swing, eller om ni så vill, ett av de första exemplen på pöpcountry (och väldigt mycket intressantare än det mesta av den varan idag). Allt sitter perfekt, det tighta bandet, sången, produktionen och låtvalet. Jag lyfter på hatten för dessa kulturbärare och rekommenderar ett besök på http://www.newtexrecords.net/free-tunes.html för smakprov.

My Darling Clementine “How Do You Plead”: Brittisk duo som gör toppcountry från en svunnen tid, i det här fallet sjuttiotalet med några indirekta blickar mot ännu tidigare år. Förtjusande duetter om kärlek, bitterhet och svek. Så här hade nog Gram och Emmylou låtit utan burkar och flaskor. En grym platta gjord i nutid, men med respekt för det som varit. Den kommer snart ett år för sent att ta plats i min bil.

Grant Langston “Working Until I Die”: När man får reda på att en platta blev till mycket beroende på att fansen pröjsade för den blir man naturligtvis tveksam. Dessbättre visade det sig att det här var en platta som är värd att finnas. Uppvuxen i Alabama och flyttad till Los Angeles har Grant lyckats kombinera det bästa av flera musikaliska världar: lite Nashville, mer av Texas och väldigt mycket från västkusten.

Än vill man dansa, än vill man sitta ner och lyssna. Och hela tiden trivs man. Det var länge sedan jag hörde något så bra från en per definition osignad artist – det finns inte en låt som jag inte gillar här!

Bourbon Boys “Shotguns, Trucks & Cattle”

Övergången mellan industrimetall och country är vare sig självklar eller lätt, men jag tycker att Bourbon Boys är på väg. Growling är väl inte något man vanligtvis förknippar med country, fina melodier är det!

Detta är med andra ord inte musik för de som har EN uppfattning om hur country ska låta, vare sig traditionell, alternativ eller den välpolerade countrypopen. Finns hårdför country- och sydstatsrock med i den musikaliska blandningen är det här en grupp att glädja sig åt. En svensk grupp för de som lyssnar på Neil Young, Steve Earle och Jason & the Scorcers.

Fina melodier var det ja, och när de lämnar det blytunga för en stund  hör man att det låter riktigt tight och bra. Rekommenderade låtar är: Rattlesnake, Hellfire, Pour Some Bourbon On Me, Country Highway och Moonshine Boulevard.

Det här är ett band som jag mycket gärna skulle vilja se på lokal, snart. Och jag är väldigt nyfiken på resten av publiken.

Lionel Richie “Tuskegee”

Ibland känns det motiverat att presentera en platta som har legat till sig ett tag. Som i det här fallet, när jag funderade på hur jag skulle presentera den att det blev bortglömt.

På “Tuskegee” tar Lionel Richie hjälp av en rad gästartister för att skänka countryfärg åt sina tidigare soulhits. För min del anser jag att det finns mer som förenar än skiljer den vita och svarta populärmusiken från djupaste södern åt – om den låter som den ska vill säga. Vilket härmed är bevisat.

De som har anammat den moderna definitionen av R &B har sannolikt inte så mycket att hämta här, inte heller de som har alltför stel syn på vad som ska räknas som country. De som befinner sig mitt har däremot en del att njuta av här. För min del är “Deep River Woman” tillsammans med Little Big Town och “Easy” tillsammans med Willie Nelson albumets höjdpunkter.

Cina Samuelson “The Fast Road Home”

Man blir glad av det här albumet. Glad för att någon gör traditionell country med meningen att det ska låta bra och inte som en ursäkt för att inte försöka; glad för att det är en svensk kvinna som gör det; glad för att jag tror att hon kommer att göra det igen.

Låtlistan omfattar flera fräcka dansanta nummer, inklusive två swinglåtar av ett slag som Cina alltid har gjort väldigt bra. Bäst tycker jag ändå om två låtar av det känsligare slaget. “Not Ready To Let Her Fly”, som av allt att döma är skriven med döttrarna i åtanke, och extraspåret “I’m Sorry” som har stark 50- 60-talsfärg.

En rad kompetenta musiker medverkar, men framför allt är detta en familjeaffär. Carina har skrivit alla låtar och producerat tillsammans med maken Johnny (som även medverkar som musiker) och brodern Berra som steelgitarrist.

Underlåtenhetssynder #2B

Dags igen …

Buford Pope “Matching Numbers”: Det känns lite konstigt att klistra etiketten “Americana” på Mikael Liljeborg och hans musik, men jag gör det ändå. Han vet hur man berättar en historia, melodierna harmoniserar fint med texterna, och han har en personlig röst. Och detta parat med en otvungen inställning till genren, inte en sekund anar man att han låter på ett visst sätt för att man ska, utan bara för att han vill.

 

Larkin Poe “Thick As Thieves”: Småsyrrorna Lowell fortsätter att gå sin egen väg och de gör det bra. De är inte på väg bort från bluegrass och country – den musiken tar de med sig på nya äventyr. Det vackra och skira blandas med det ruffiga på ett sätt som får mig att tänka på Maria McKees ungdomsalster.
Och sen tittade jag på den medföljande DVD:n … Musikalitet, charm, publikkontakt – nivetvilka har en del att lära av dem. Musik är i regel bäst live, vilket härmed är bevisat.

 

Jack Tempchin “Live At The Tales From The Tavern”: Mannen som jag har lärt känna som en leverantör av låtar till flera av mina favoriter på gränsen mellan countrymusiken och resten av världen, likväl som lever innanför den. Detta är en högskolekurs för singer/songwriters som fattar att de har en del kvar att lära, på DVD och CD. I kursen ingår även en lektion i konsten att underhålla en publik med konstellationen en man och en gitarr, ty trots att detta album är inspelat live saknas andra medverkande, förutom ett diskret keyboard och dito stämsång på någon enstaka låt.

 

Various Artists “Music Is Love”: Den talande titeln är det svårt att hålla med. Föremålet för kärleken i det här fallet är Crosby Stills Nash & Young, som hyllas av artister med varierande relation till deras musik. Jag har ett kluvet förhållande till hyllningsalbum. Ibland är de just hyllningar, men alltför ofta är de bara ett sätt att använda ett hett namn för att lyfta fram mindre namnkunniga artister. Det här albumet tillhör den förra kategorin. En rad av artister, för lång att räkna upp, visar vilken betydelse de haft för snart sagt varje genre av populärmusik. Bra så!