Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
Ibland stöter man på ett problem eller en fråga som är viktigare en pratet om genrer eller bedömning av nya alster:
Olika lokalradiostationer inom Sveriges Radio-koncernen har redan sålt ut sina skivarkiv och nu föreligger ett allvarligt hot mot Grammofonarkivet.
Grammofonarkivet är sannolikt världens tredje största inom sitt slag, endast BBC och Library of Congress är större och är ett ovärderligt kulturarv som måste bevaras intakt och vidareutvecklas!
Ett gemensamt kulturarv är hotat.
I dag var det Klara och Johanna Söderberg, eller med andra ord First Aid Kit som var sommarpratare. Sällan har jag blivit så glad av ett sommarprogram. Enkla, rara töser som hade mycket att berätta. Och ett alldeles förträffligt musikval. För ska jag vara ärlig så hade jag aldrig räknat med att få höra Gram Parsons, Emmylou Harris, Louvin Brothers, Carter Family, med flera i samma sommarprogram.
För mig är det fullkomligt egalt vad de kallar sin musik. De har rört vid min själ med sin musik och klokskap och det finns mycket få svenska artister som jag hellre lyssnar på.
Klicka på bilden för att lyssna på programmet.
Jag har lovat att jag så långt det går ska skriva i positiv anda och så blir det. Därför ska jag försöka skriva detta inlägg i så positiv ton som möjligt.
Som flera av er säkert minns så var jag för några år sedan inblandad i Spraydio, närmare bestämt en kanal som hette Nashville. När jag tog över var den illa skött och innehållet spretade åt alla möjliga håll – något senare fick jag beröm för tillväxten.
Tanken på att ett mera renodlat countryutbud skulle verka provocerande hade aldrig slagit mig, men så var det.
Listan nedan baserar sig på ett antal topplistor från åren 2005-2008 och kommer att fyllas på:
Men egentligen råkade jag inte så illa ut. Värre var det för den kompis som med hjälp av gedigen kunskap bevisade att brittisk op inte var förbehållet svartklädda tjugoåriga farbröder och existerade för nittiotalets början.
Jag tycker att Vince Gills uttalande talar för sig själv. Visst är det märkligt att priset på musik har sjunkit drastiskt de senaste decennierna, och samtidigt som folk i allmänhet har fått det bättre så är de inte beredda att betala vad musiken kostar. Tänk på att exempelvis Jimmie Rodgers var megastjärna under en tid då många knappt hade mat för dagen.
Klarar musik sig inte längre i konkurrens med andra sorters förströelse och vad kan vi göra åt det?
Äntligen! Efter alldeles för lång tid utvecklade livets sig så att jag kunde ansluta mig till KBON igen. Att lyssna är inte gratis och vän av ordning frågar sig naturligtvis varför man ska betala för något som man kan få gratis någon annanstans? Först och främst för att det inte finns något som är gratis, någon annan får alltid betala.
Underrubriken är ”Louisiana Proud” vilket säger det mesta om stationen. Det mesta av musiken är med artister med anknytning till staten. Mycket Cajun och Zydeco naturligtvis, mer country än ni kan ana, men också blues soul och mycket annat.
Jag älskar den här musiken och människorna bakom den här stationen.
Ingen countrysida, fast kul och lärorik i största allmänhet. Countryartister är representerade, men de flesta är såpass stora att de inte kan kallas One Hit Wonders inom vår genre. På poplistorna har det varit en annan sak.
Mina korta kommentarer, kategori för kategori, i de kategorier som jag har en åsikt om:
Entertainer of the Year, Taylor Swift: Hennes andra seger i kategorin. Hon har framtiden för sig, men utmärkelserna har hon nog fått liiite för tidigt.
Female Vocalist of the Year, Miranda Lambert: Klockrent och välförtjänt.
Male Vocalist of the Year: Ditto. Dessutom andra gången som ett äkta par får utmärkelserna samma år.
New Artist of the Year, The Band Perry: Varför inte. Musikaliskt och väldigt mycket country. Kommer att konkurrera om Vocal group of the year innan ni vet ordet av.
Vocal Group of the Year, Lady Antebellum: Finns inget att säga som inte redan är sagt.
Album of the Year, Jason Aldean ”Dirt Road Anthem”: Det är i den här kategorin som jag har bäst koll, och dristar mig därför till att ha lite mer åsikter. I år var det stenhårt, mycket beroende på att de nominerade är så olika. Utifrån hur jag tycker att country låter som bäst hade jag hoppats och trott på endera Brad Paisleys ”This Is Country Music”, Blake Sheltons ”All About Tonight” eller Zac Brown Bands ”You Get What You Give”. Men Jason Aldeans ”My Kinda Party” var absolut inget dåligt val. Taylor Swifts ”Speak Now” då? Hennes dag kommer i den här kategorin också.
Till sist lite information om processen som leder fram till den stora kvällen.
Lyckades inte att få videon att fungera direkt i bloggen, men om ni kommer hit från klockan 23 och några timmar framåt så får ni gärna klicka på
http://cdn.livestream.com/grid/LSPlayer.swf?channel=cma&autoPlay=false
Countrykanalen har återuppstått i skepnad av en webradiostation. Ett mycket bra idé – jag hoppas att den inte går i samma fälla som många andra tidigare projekt av samma slag: överdriven promotion av glada amatörer och ett principiellt avståndstagande från aktuell musik.
Hittills verkar det OK. Att mannen bakom projektet har en programpunkt som heter ”Contemporary Country” visar att det finns en tanke bakom.
Nu är det bara att hålla tummarna för att det blandade utbudet håller hög klass. Jag tänker ge det en chans.
