George Strait “Love Is Everything”

 

George Strait börjar se änden på sin karriär som scenartist, men man kan alltid hoppas att han fortsätter med musik i inspelad form. “Love Is Everything” är nämligen hans bästa album på, ja väldigt länge.

Jag har alltid gillat Strait för att han står upp för de traditionella värdena. Och så inleder han med att utklassa ungtupparna på deras hemmaplan med två smäktande ballader av modernt snitt.

Sen hettar det till ordentligt. “Blue Melodies” låter som Haggard hela vägen- ett bra bevis på att country som låter som 1980 håller drygt trettio år senare. “I Just Can Go On Dyin’ Like This” å andra sidan, visar att en del saker blir bättre med åren. Ursprungligen inspelad av en väldigt ung George i midtempo och endast utgiven på “Strait Out of The Box”, återkommer den som en bra ballad med mycket livsvisdom bakom orden.

Några spår låter det ungefär som det brukar – och när det gäller den aktuelle sångaren är det ett bra betyg. Mänskliga relationer behandlas till en musikalisk bakgrund som gör att låtarna passar lika bra på dansgolvet som hemma i fåtöljen.

Letar man efter ett nyskapande album behöver man inte bekymra sig om att lyssna på detta. Känner man att igenkännandets glädje är sen största är det ett säkert köp.

Finns hans nästa CMA-utmärkelse på det här albumet? Kanske – till skillnad från andra skribenter tippar jag inte avslutande “When The Credit Roll” utan inledande “Love Is Everything”.

Kan inte få nog av de här grabbarna

The Malpass Brothers och deras pappa:

Ny countryfestival

 

När det såg ut som  om det inte skulle bli någon ny upplaga av Scandinavian Country Music Festival hörde musikern, promotorn , med mera Micke Finell av sig och undersökte möjligheter till samarbete. SCMF hittade en ny plats att vara på och Micke gick sin väg i form av den park som han tidigare ägt.

Resultatet blir två festivaler, nära varandra i tid och rum, men med lite olika syn på musik. Frågan är om publiken räcker till två festivaler? Eller också är det just det som det gör, med tanke på skillnaderna. Svaret har vi någon gång i början av augusti.

- Vi börjar försiktigt med några säkra svenska namn, och några utländska artister som är intressanta musikaliskt. Vårt mål är att ta erfarenheter och vinst för att bygga vidare inför framtiden, säger Micke.

För närvarande finns det inte så mycket information på nätet, men det kommer.

Gone Country – igen

Med tanke på att det under det senaste halvåret har växt upp nya svenska countryartister ur jorden känns Bob McDill låt från 1994, mycket bra tolkad av Alan Jackson, återigen aktuell.

I originalet var det en sångerska på ett sunkigt ställe i Las Vegas, en folkrockare, och en skolad kompositör som sökte sig till countrymusiken för att få fart på en karriär som gått i stå. På motsvarande sätt har svenska artister med blandad bakgrund. Flera av dem har också blivit väl emottagna av press och lyssnare, ja jag såg till och med i ett pressmeddelande att Sverige har fått en ny countrydrottning.

Jag har absolut inget emot att det kommer artister från andra genrer till countrymusiken, flera av dem är riktigt bra och det berikar. Men man får inte glömma de som har funnits med i tiotals år och som har producerat bra country, trots att en karriär inom andra genrer hade varit mer lönande. Får de sin välförtjänta del av kakan?

Brad Paisley “Wheelhouse”

Det är inte lätt att få ett grepp om Brad Paisley. Samtidigt som han sedan debuten har varit en av den traditionella främsta försvarare har han också allt som oftast tänjt på gränserna, utan att förlora fotfästet.

Så även denna gång – “Wheelhouse” uppfattar jag nämligen som ett konceptalbum som behandlar ämnen som är främmande för européer utan insikt om den amerikanska kulturen såsom den gestaltar sig söder om Mason Dixon-line. Den övervägande delen av låtarna handlar nämligen att hitta rätt i en tillvaro som blir alltmer komplicerad.

Ett töjande av gränserna som blev i starkaste laget för delar av den amerikanska publiken var “Accidental Racist” tillsammans med LL Cool J. Intentionerna – att uppmana till större förståelse mellan illa sedda och missförstådda grupper – var goda. Men den som vill missförstå gör det.

Om vi lägger texter och motiv åt sidan finns det fortfarande en hel del bra musik på den här plattan. Brad sjunger snyggt och hans flyhänta gitarrspel är inte att ta fel på. Dåligt är det aldrig, fast en del låtar är som ett kitt mellan huvudnumren, och när det är som bäst är det countryrock av bästa märke. Countryrock som i Eagles och POCO.

Sammanfattningsvis blir det ett betyg en bra bit över medel, samtidigt som jag önskar mig ett nytt traditionellt album i klass med “Part 2”.

Dags att gå vidare …

Några hyllningar till George Jones:

Den här är påfrestande att lyssna på. Men det kan ändå inte jämföras med de känslomässiga stormar som måste ha härjat inne i Vince Gill. Patty Loveless sjunger som de som körar bakom George där han är nu.

Enkel och värdig avslutning.

Inspelat samma dag som George gick in i evigheten.

Keith Urbans avsked.

En av mina vänner i branschen sa: “Om Elvis var the King of Rock n’ Roll och Michael Jackson the King of Pop, så var George Jones the King of Country”.

Bra om George Jones

Från The Tennessean:

Country Music Hall of Famer George Jones, a master of sad country ballads whose voice held the bracing power, the sweetness and the burn of an evening’s final pull from a bourbon bottle, has died after an illness that hospitalized him since April 18.

Kvällspressen om George Jones

Visserligen bara den officiella pressreleasen , men ändå:

Aftonbladet

Countrylegenden George Jones är död.

Sångaren avled under fredagen efter en vecka på sjukhus i Nashville, skriver AP.

– Han gick bort med sin familj vid sin sida, säger en talesperson enligt Tmz.

Bra fart i kommentatorsfältet, med några spridda oförskämda och/eller okunniga inlägg. Typ det vanliga dravlet om liknelsen med dansbandsmusik, en 60-årig countryentusiast som inte visste vem han var, och så vidare.

Expressen

Musikvärlden har sorg. Den legendariske amerikanska countrystjärnan George Jones har avlidit, 81 år gammal.
Sångaren avled på ett sjukhus i Nashville på fredagen, uppger amerikanska medier

.

George Jones är död

 

Hinner tyvärr inte skriva något personligt just nu och rekommenderar därför följande artikel ur Music Row:

Country Music Hall of Famer, Grand Ole Opry member, and Kennedy Center Honoree George Glenn Jones died Friday, April 26, 2013 at Vanderbilt University Medical Center in Nashville, Tennessee. He was hospitalized April 18 with fever and irregular blood pressure.

Missade honom med tio minuter på min första resa till Nashville och kommer alltid att sakna honom – han var ett av alldeles för få original, en stilikon som var med och definierade en hel genre. Tyvärr fick han här i Sverige aldrig det erkännande han förtjänade bland de som är allmän musikintresserade.

En hyllning med hjälp av Spotify kommer senare i kväll.

Anna Stadling “Stadling/Cash”

Anna Stadling har gjort det lätt för sig. Att hylla Johnny Cash är i det närmaste totalt riskfritt. Om man dessutom nämner Emmylou Harris, Lucinda Williams och Steve Earle är succén given.

Anna Stadling har gjort ett riktigt bra album, och det står jag för. Väl medveten om originalen gör hon något väldigt personligt av varenda låt. Rösten är inte kristallklar, men mjuk och följsam och harmoniserar fint med det sparsamma kompet. Tempot är några snäpp lägre än väntat, vilket bara gör att texterna hörs tydligare.

Att såpass fin country görs utanför det svenska countryetablissemanget borde mana till eftertanke.