George Strait ”I Can Still Make Cheyenne”

Mer av samma vara som i morse:

George Strait ”Amarillo By Morning”

Börjar veckan med George Straits fina hyllning till den ensamme rodeocowboyen:

Applicerbart på vilken artist eller idrottsman som helst.

Säkerhetsinformation

Om ni tror att ni sköter det där med lösenord bra så har ni fel. Fråga en som vet …

White Line Fever

Har tjatat om detta ämne några gånger, så nu är det väl dags att tala om vad iden kommer ifrån, utifall att någon inte vet:

På tal om Calaisa …

… så är de uppenbarligen på gång igen. Det som har stått i tidningarna hittills om den nya plattan med tillhörande konserter visar att de är både äldre och smartare. Stay tuned, kanske kommer det ett omdöme från mig också.

Carlene Carter ”Live at Dalhalla”

Jag har nästan aldrig kommenterat något så lång efter att det släpptes och det lär dröja innan jag gör det igen. När fästmön C kom dragandes med en DVD för fem spänn kunde jag inte låta bli. Jag var inte där när det hände 2007 och jag köpte inte heller DVD:n när den kom, men nu fick jag vara med.

Carlene Carter har aldrig varit den världsstjärna som många av hennes fans i Sverige vill tro. Världen är inte rättvis, vare sig en oslagbar stamtavla eller talang hjälpte. Hon borde ha varit det, men livet kom emellan.

När konserten spelades in hade Carlene hämtat sig från en tur och retur-trip till helvetet och verkade i god form. Det som saknades i form av skönsång fanns i stället i form av humor, värme och nostalgi. Nostalgi som i hitsen från nittiotalet och de odödliga Carter Family-låtarna. Då var det glöd i henne och det märktes att familjen betyder mycket för henne. Tårarna som kom var äkta, och det var utan att jag fick en klump i halsen framför TV:n. Att Carter Familys musik är odödlig märktes på slutet i ”Will The Circle Be Unbroken” som ramades in av änglalik stämsång av Calaisa.

Levon Helm, RIP

Tråkiga nyheter:

Strupcancern blev för mycket för en av rockens klassiska röster.
Levon Helm, 71, avled under torsdagen.

Och vad har det med en countryblogg att göra? Rätt mycket, när det gäller just mig. The Band var Americana långt innan någon började använda den benämningen och var därigenom betydelsefulla när mitt musikaliska medvetande formades för cirkus trettio år sedan.
Och ni har väl inte glömt den här.

Down south …. i Sverige

Tre år i rad fyllde Ulf ”Masken” Andersson och killarna i The Wild Bunch Nöjesteatern med både entusiastisk publik och sin svängiga musik. Efter ett års uppehåll är han nu tillbaka på teatern. Enligt media är Ulf (allmänt kallad ”Masken”) något av en s.k. local hero, men efter mer än fyrtio år som sångare och underhållare, har han mer än en gång bevisat att han är bra mycket mer än så. Han får dessutom ofta både ”press- och publikrosor” för sitt stundtals skruvade mellansnack. Men så ska också musik byggas utav glädje! Med sig har han sitt band The Wild Bunch. Ett band som innehåller några av sydsveriges mest välrenommerade musikanter. Däribland Olle ”Big O” Westerlund på pedal steel guitar. Enligt många topp-tre i Europa. Men samtliga killar i bandet är något av en ”höjdare” på sina respektive instrument.

Det blir en helkväll i två avdelningar (2 x 60 minuter med 30 minuters paus). Första avdelningen blir åt det akustiska hållet och där kommer det att bjudas på allt från oförglömliga 50-tals klassiker á la Everly Brothers till countryfierade ballader. Andra avdelning blir en uppvisning i ”cowboy-rock”. Det vill säga fräckt rockiga låtar men med en touch av modern country.

Någon gång ska jag väl kunna få ihop livspusslet… Klicka och kolla om det finns biljetter kvar!

Svensk Honky-Tonk

Sveriges Honky Tonk-kung. Naturligtvis kvällen efter jag har varit i Stockholm på förmiddagen

Söndagsgospel: Sara Evans ”Just A Closer Walk With Thee”

En riktigt bra version med en underskattad sångerska: