RT @krizrogers: Chase's and my thoughts and prayers go out to the loved ones of the great Mr. George Jones. Thank you for your... http://t.…1 month ago
RT @BjurmanPer: Och det är The Tennessean, lokaltidningen i Nashville, man ska läsa idag. Där George brakande huvudnyhet, förstås:
http://t…1 month ago
SCC-nytt, det låter väl som en stenciltidning som domineras av medelålders män med knallpulverpistol vid höften? Inget kunde vara mer fel. Visserligen medverkar en och annan per definition medelålders man, men stuket på tidningen är ungt och fräscht.
Det som imponerar mest är utan tvekan redaktionens förmåga att snoka reda på intressanta utgåvor på den svenska marknaden. Recensioner av amerikaner vars främsta merit är att de är just amerikaner lyser med sin frånvaro. I stället granskas de som är heta på topplistorna, samtidigt som de artister som inte har nått den ära och berömmelse de förtjänar också får sin beskärda del av uppmärksamheten.
Sen har vi det med intervjuerna. I det aktuella numret intervjuas Kris Kristofferson, Wanda Jackson och Shelby Lynne för att nämna några. I en ideellt framställd svensk tidning – behöver jag säga så mycket mer?
Ett besök på Smålands Country Clubs hemsida rekommenderas. Där kan ni bland annat läsa ett väl uppdaterat kalendarium över vad som händer på den svenska countryscenen.
Mer om svenska klubbtidningar och fanzines kommer.
Vad lyssnarna för höra är en ung mans själ i en äldre mans kropp. Det kanske inte är tekniskt perfekt överallt, men det är mycket kärlek och musikglädje för att inte säga livsglädje i de totalt tretton spåren. Musikerna är samma kompetenta gäng som hörs i bakgrunden på Hayden Thompsons två senaste album.
Låtarna han önskar att han hade skrivit kommer från kompositörer som Harlan Howard, Bob Dylan och Waylon Jennings. Medvetet eller inte så är det från just Waylon som den mesta inspirationen hämtats vad gäller produktionen. Albumet luktar sextiotal lång väg, men det är inget hillbillyalbum utan låter som det bästa som det decenniet hade att erbjuda av mainstream country.
En kul detalj är att de som så önskar kan köpa ”Songs I Wish I Wrote” på vinyl.
För några månader sen var det en svensk tyckare som beklagade sig över att man fick söka sig till plats tjugosex på Billboards lista över countryalbum för att hitta något som påminner om country.
Endera så skiljer sig tyckarens och min uppfattning om vad som är country en hel del om vad som är country, eller också har det skett en smärre revolution. Ty jag har inga problem som helst med de tio första albumen på listan, därmed inte sagt att jag gillar allt som är där. Ibland är det bara att gilla läget, eller som Tim McGraw sjöng för ett antal år sedan: ”Things Change”.
Att det är åtta countryalbum bland de femtio bästa på Billboard Top 100 tycker jag är mycket glädjande.
… och det kanske inte har så mycket med country att göra. Men att bjuda till skiljsmässofest verkar skruvat. Är man såpass vänner borde man väl kunna hålla ihop?
Om jag håller mig till ämnet så hoppas jag att han snart producerar ett countryalbum igen, typ de han har gjort med Loretta Lynn och Wanda Jackson. Gärna med George Jones.
Talang 2011 är över och resultatet talar ett annat språk, men i värld är Rasmus Eriksson en vinnare. Det kan inte hjälpas, men hur uppseendeväckande det än är att vända och vrida på Rubiks kub är den talangen ganska begränsad i omfång. Steve Thoreson då? För all del, han är den bäste sångaren, men nog har han hunnit lite för långt i sin karriär för att vara aktuell i de här sammanhangen.
Om någon vill diskutera vem som är den bäste, mest traditionelle, eller mest rutinerade countrysångaren i Sverige, är jag beredd att ta den diskussionen vilken dag som helst. Att Rasmus Eriksson just nu är den svenske sångare som har bäst möjligheter att göra upp med de fördomar som omger genren och göra den till en musikform som man med högt buret huvud säger att man gillar, är det ingen som helst tvekan om.
Det specialskrivna finalnumret står inte långt efter det som Keith Urban presterar i sina bästa stunder, vare sig stil eller kvalitetsmässigt.
Nu är det över. Efter att ha kämpat mot både långvariga och hastigt påkomna sjukdomar avled min käre far John Rune Lennart Öhman idag klockan 16.29. Jag vill ge honom en sista hälsning genom Vince Gill:
Koncentrationen har väl inte varit den bästa de senaste veckorna, men om ni ger mig några dagar till är det snart full rulle igen.
Måhända kan man inte betrakta Raul Malo som en renlärig countrysångare, men han är en showman och en crooner av världsklass som borde vara av intresse för de flesta av er.
Tillsammans med The Mavericks kombinerade han latin pop, country och easy listening på ett sätt som gav kommersiella såväl som konstnärliga framgångar. De var utan tvekan ett av nittiotalets bästa och mest kreativa countryband.
Jag såg Raul Malo solo i Nashville den 11/11 1998 och planerar att göra detsamma på Pusterviksbaren i Göteborg den 16/6. Ni som har närmare till Kungliga Hufvudstaden kan göra detsamma på Göta Källare den 17/6. Ticnet har biljetterna.
Att kalla Ronnie Dunns nu aktuella album för en solodebut är rätt i teorin, men i praktiken är det en överdrift eftersom han de senaste femton åren har stått för de dominerande sånginsatserna i Brooks & Dunn, en av countrymusikens bästa och framgångsrikaste duor genom tiderna. Allt vad den duon tog i blev inte bara guld utan också platina och flera gånger om dessutom.
Så det enkla och självklara hade varit att rafsa ihop ett antal mediokra låtar och smida medans järnet var varm och satsa på ett mera genomtänkt andra album. Men icke – det här albumet innehåller en samling låtar lika omsorgsfullt skrivna och ihopsamlade som något album med Brooks & Dunn.
Föga överraskande innehåller det en och annan powerballad i countrykläder. Smart producerade och med intelligenta texter tar de sig ända i bröstkorgen på oss medelålders män som förmodligen är den främsta målgruppen. Men det finns också en hel del dansvänligt up- och midtempomaterial och i ”How Far To Waco” hörs det fräckaste blåset i countrysammanhang på åratal.
Allt som allt ett bra countryalbum av modernare snitt och ett tydligt statement – Ronnie Dunn både vill och kan hålla sig kvar på hitlistorna.
Min far är inte död än, men det ser ut som om det bara är en fråga om tid. Vi som står honom närmast ska träffa hans läkare idag och få reda på vad vi har att vänta oss.
En av världens mest underskattade låtskrivare, och för den delen sångare, har fångat mina känslor väl i en låt jag vill dela med mig:
Jag har inget ouppklarat med min far och jag ber er som läser detta att se över era relationer med era nära och kära. En dag kan det vara försent.
