Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
Egentligen borde jag väl inte kommentera det här eftersom jag inte var där:
Men ändå: Vad är det som gör det så lätt både för artister och musiklyssnare i största allmänhet att gilla ett begränsat antal artister samtidigt som de ifrågasätter en hel genre? När får vi sen en grupp manliga artister hylla en gemensam förebild med tyngd?
Fast egentligen är väl allt som skrivs om country bra publicitet.
Vet knappt vad det här… Är det en recension, en nostalgitripp till de tidiga tjugoåren, eller en alt country-diggare som kommer ut ur garderoben?
Vad det än är så är The Long Riders ”Native Sons” sannolikt det enda album som på allvar har påverkat både skribentens och Kurt Cobains syn på musik.
I mitten av åttiotalet hjälpte det aktuella albumet mig att hitta en väg mellan punken och den mainstream country som började fånga mitt intresse. Merparten av albumet kändes och lät som country, men med punkens energi. Säg mig, var hittar man sådan musik idag?
Svaret är ”Native Sons” som utgiven på CD och försedd med suffixet DeLuxe även innehåller EP:n ”10-5-60″ och diverse material från ofullbordade projekt. Det hela blir en smakfull blandning av brittisk pubrock, punk, country, och vad som kan ha passerat genom Sid Griffins kreativa hjärna.
Detta är ingen video, men er chans att lyssna till Long Ryders cover på Waylons ”Sweet Mental Revenge”:
#1(1): Blake Shelton ”Honey Bee”: Kommersiellt, men väldigt välgjort och njutbart.
#2(2): Taylor Swift ”Mean”: Charmigt och oväntat jordnära.
#3(4): The Band Perry ”You Lie”: En viktig del av countrymusikens nutid och framtid.
#4(5): Justin Moore ”If Heaven Wasn’t So Far Away”: Steget efter Brad Paisley, men för hur länge?
#5(7): Chris Young ”Tomorrow”: Stark ballad med ung man i hatt. Ger mersmak inför kommande album.
#6(8): Jason Aldean ”Dirt Road Anthem”: Modernt, men väldigt mycket country.
#7(3): Keith Urban ”Without You”: Han kan än.
#8(9): Lady Antebellum ”Just A Kiss”: Mycket bra crossover.
#9(10): Zac Brown w Jimmy Buffett ”Knee Deep”: Bluegrass på semester i Karibien.
#10(6): Brad Paisley ”Old Alabama”: Ja, objekten för hyllningen medverkar.
Ok, jag har skrivit om det här albumet i andra sammanhang och jag borde ha gjort det i samband med att jag berättade vad Inger gör nuförtiden för någon månad sen, men i alla fall:
På sjuttiotalet sa Dolly Parton att hon inte lämnade countryn utan tog den med sig. Lite så känner jag inför debutalbumet med Inger Nordström & Amarillo, en platta som inte ens har ett namn än. Inger och hennes nya band gräver vidare i den amerikanska söderns musikkultur. Shufflelåtarna blandas med tongångar från landet söder om gränsen och landsbygdsblues, och countryinstrumenteringen har kompletterats med ett läckert blås.
Några kan ha hört singeln ”Make My Day” på radio, annars går det bra att få smakprov på hur det låter på Ingers MySpace-sida! Jag vill även framhålla covern på ”Let’s Go Spend Your Money Honey”.
Nashville under åren 85-95 var på en och samma gång som det var kreativt och öppet också stenhårt mot nykomlingar. I denna miljö dök Donna Ulisse upp, gjorde ett habilt mainstreamalbum, fick sitt ögonblick av berömmelse och försvann skenbart spårlöst.
Men tiden arbetade för henne. Hon gifte in sig i carter-släkten, blev förälskad i bluegrassmusiken och fann sin röst och kallelse. På sina två första album i egen regi visade hon tydligt sin nya inriktning, och på det tredje satte hon en ny standard för hur kristen bluegrass kan låta.
Med andra ord är det med höga förväntningar som jag lyssnar på ”An Easy Climb”, förväntningar som hon med god marginal motsvarar. Donna Ulisse har levt, älskat, hatat, vunnit och förlorat och fångat livet i text och musik. Hon kompas av en stjärnspäckad grupp och har en röst som passar till vilken undergenre till country som helst, men bluegrassfansen kan skatta sig lyckliga att det är just bluegrass hon vill göra nu. I min bok hör hon faktiskt hemma på samma nivå som de bästa på spinnsidan, Rhonda Vincent och Patty Loveless för att nämna några.
Undrar ni om jag har täckning för mina påståenden – kolla själva.
Holly Dunn var en av de måmnga fina artister som passade in det öppna och kreativa klimatet som rådde i Nashville i mitten på åttiotalet och ett knappt decennium framåt.
År 2003 lämnade hon musikbranchen för att ägna sig åt sin andra passion, konst.
Även om inget av hennes album blev någon jättesucce rönte hon respekt hos både lyssnare och kritiker, och hon hade flera singlar som blev hits.
Musik har ofta använts för att föra fram ett budskap – religiöst, politiskt eller kommersiellt. Och när tiden har gått har vissa låtar tagits upp i den allmänna låtskatten, sjungits av artister utan anknytning till det ursprungliga budskapet eller fyllskrålats på fest.
Inte minst gäller det gospelmusiken, både den svarta och vita, som har förekommit i alla möjliga sammanhang på grund av medryckande melodier och glada budskap som kanske inte så många förstår?
Då känns det väldigt uppfriskande att lyssna till Petra Waller och hennes band. Hon är en enastående sångerska och som präst i Svenska Kyrkan vet hon vad budskapet handlar om. Saltet har fått behålla sin sälta, och det är till och med så att de sekulära kärlekssångerna som finns på programmet får en annan innebörd.
Basen i Petra & The Hayweeds musik går att finna i de rökiga bergen i sydöstra USA, men har kompletterats med smått och gott från andra traditioner. Countrygospel är en relevant beteckning, trots inslag av jazz och pop.
Bilden är från igår och den är inte den bästa. Men kvällens huvudperson satt fastspikad på ett kors på altartavlan.
Att en countryfestival har Nicke Borg och Sanna Nielsen som främsta publiknamn verkar en smula märkligt. Att töja på gränserna tycker jag går alldeles utmärkt, likaså är jag jätteglad när countryartister syns i andra sammanhang. Men det här känns nästan som att försöka blanda olja och vatten.
Risken är stor att de båda stjärnornas egna fans inte är så värst intresserade av country och inte dyker upp förrän i sista sekunden, samtidigt som countrypubliken drar sig tillbaks för privata samkväm.
Däremot håller countryartisterna såpass bra kvalitet att även de framstår som de proffs på sin genre som de är.
Ibland blir livet inte riktigt som man har tänkt sig. Den här månaden färgades av att min käre pappa blev svårt sjuk och senare avled vid drygt åttiotvå års ålder. Förnuftsmässigt har jag naturligtvis insett att det kunde vara dags när som helst, även om man aldrig är beredd när det verkligen händer. Bra musik har varit, och kommer att vara, ett viktigt stöd i sorgearbetet.
Inledningsvis tyckte jag att det var riktigt roligt att kunna rapportera om ny och ”ny” musik på vinyl. CD:ns tekniska fördelar överväger i de flesta fallen, men närvarokänslan hos de här plattorna är oöverträffad. Och det kommer mera!
Att upptäcka att andra musikbloggare tar vår älskade countrymusik på allvar hörde också till månadens höjdpunkter. Detta beroende på Rasmus Erikssons framgångar i Talang. Synd bara att han inte nådde ända fram.
Det hade inte varit jag om jag inte hade kritiserat det lilla hörn av den svenska musikindustrin som utgörs av countrymusik. På förekommen anledning blir det mer av den varan i veckan.
När livet är som det är kan det ibland bli viktiga saker som kommer i kläm för det som är ändå viktigare. Så var så goda, två godbitar från högen bortglömt:
Susan James ”Highway Ghosts, Hearts & Home”: Ett helskönt americanaalbum som biter sig fast. Blont hår och en påtaglig folktouch, Joni Mitchell är en naturlig jämförelse. Fast för min del är Susan och hennes musik en softare variant av och en naturlig fortsättning på det som Maria McKee gjorde med Lone Justice och på sin första soloplatta. Rockigt, men ändå känslosamt, och med ett par spår som tilltalar även countrypuritaner.
Jude Johnstone ”Quit Girl”: En mycket begåvad och hörvärd singer/songwriter och producent. Hennes låtar har ni hört med bland andra Emmylou Harris, Johnny Cash och Trisha Yearwood, men hon står stadigt på egna ben. Till ett ömsom finkänsligt ömsom kraftfullt komp skildrar hon kärlekens välsignelser och förbannelser så att lyssnaren rörs till tårar. Och ska jag vara ärlig har hon en röst som skulle göra telefonkatalogen lyssningsvärd.
